Med flöjten som vapen
Kylan hade lagt sig som en ostkupa över New York men inne i den anrika konsertlokalen på 57:e gatan pågick en glödhet elektronisk dödsmässa över kärleken. Uppbackad av femton stråkar, trumslagare och den venezuelanske producenten Arca stod Björk Gudmundsdóttir på Carnegie Halls scen och vred varenda droppe ur sitt sargade hjärta. Hon gick igenom kärlekssorgens olika stadier utan att falla hän åt sentimentalitet. Björk var kanske skakad men hon var inte melodramatiskt rörd.
Nu har väl risken för att den isländska sångerskan skulle trilla i den emotionella fällan aldrig varit särskilt överhängande. Men kanske fanns det också en osynlig kraft att luta sig mot där inne i lokalen. Carnegie Halls väggar är vana vid att artister sjunger ur sig sitt allra innersta inför dem. Nina Simone har gjort det ett flertal gånger. Billie Holiday också. Nu stod Björk där och framförde »Vulnicura« – den skiva som behandlade upplösningen av hennes tretton år långa förhållande med konstnären Matthew Barney, pappan till hennes dotter Isadora.
Dagen efter konserten öppnades en utställning över Björk på Museum of Modern Art och jag tror att jag var den enda som såg utställningen som verkligen tyckte om den. Den sågades brutalt av övriga kritiker men man har sina hjältar. Att få se robotarna från videon till »All is full of love«, de röda skorna från »Hyperballad« och flygpostjackan, designad av Hussein Chalayan för omslaget till albumet »Post«, med egna ögon var en konstupplevelse. När Björks bjällerklänning – designad av Alexander McQueen och helt skapad med små bjällror – dök upp bakom ett hörn drabbades jag av en sådan eufori att en vakt kände sig tvungen att rycka ut.
Det var snart tre år sedan allt ovan utspelade sig men när Björk i dag släpper skivan »Utopia« blir jag åter uppspelt. När detta skrivs har jag inte hört mer än de två singlar som världen fått som smakprov. Men i intervjuer har den nyblivna 52-åringen förklarat att hon läkt sitt sårade hjärta. Det som i stället kommit att dominera skivan är den mörka omvärlden. Det har gått ett år sedan Donald J Trump valdes till president och Björk är inte nöjd med att vara ledsen och arg. Hon vill skapa ett alternativ. Bjuda in ljuset och öppna en dörr till den drömvärld som vi skulle kunna leva i. I Björks ögon är den ultimata världen en ö där det är fullt med kvinnor och barn som alla spelar flöjt. För den trångsynte kanske det verkar som en udda utopi men jag ställer mig inte helt negativ till denna dröm. Faktum är att jag kan tänka mig en hel del värre framtidsscenarier att behöva befinna sig i.
Det är givetvis lätt att göra sig lustig över flöjtfamiljen: den förtalade blockflöjten, den utskrattade panflöjten och den präktiga tvärflöjten. De är musikvärldens svar på den trista sysslingen som man någon gång per år måste valla runt på stan av ren familjeplikt. Vi är många som har ett problematiskt förhållande till flöjten. En relation baserad på den kollektiva besvikelsen av att vilja spela något mycket större och dyrare men så plötsligt stå där med en svettig flöjt.
Björk åkte hem till Island och samlade ihop en flöjtensemble bestående av ett dussin kvinnor. De träffades varje fredag för att spela ihop och tillsammans skapade de en utopisk flöjtvärld. Plötsligt känner jag energin komma rusande. Tänk om man skulle hoppa av den moderna världen och i stället ägna sig åt flöjtspel? Det kanske verkar som ett tillstånd att medicinera bort men Björks tanke om en praktisk utopi är inspirerande: Det finns inte ett livslångt recept på ett lyckligt liv utan man måste hela tiden omvärdera saker beroende på hur livet blev. Man måste börja med att drömma, att bli utopisk. Om det sedan bara blir hälften så bra så är det ändå rätt okej. Man kan alltid plocka upp flöjten.
Läs mer krönikor av Kristin Lundell
Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?
