Med islam som kompass kör journalismen i diket
De journalister som medvetet felciterar Ebba Busch när hon beskriver förtryck från fundamentalistisk islam, bidrar till att stärka odemokratiska krafter.
Toppbild: TT
Åsiktsstormar på sociala medier är i regel lockande, men alldeles för ofta ointressanta. Inte minst för att en del tillbringar mer tid på X än på gator och torg.
För egen del tycker jag att det finns särskild anledning att reagera när just journalister deltar i åsiktsstormarna med osakligheter. Journalister har större makt än de flesta andra att sätta bilden av verkligheten och debatten om den.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I dagarna publicerade Ebba Busch ett klipp på plattformen X. Det innehöll ett uttalande på en minut och delades med några korta meningar. Men det räckte, eftersom uttalande citerades i delar och inte i dess helhet. Profilerade journalister hävdade att Ebba Busch skrev att ”Alltför många praktiserar islam i Sverige”. När det i själva verket var ”Alltför många praktiserar islam i Sverige och Europa, likt man gör i totalitära stater”.
Efter att Ebba Buschs budskap hade förminskats och förvanskats tog spinnet vid. En journalist skrev att hon pratar om muslimer på samma sätt som Hitler gjorde om judar. En annan konstaterade att det handlar om folkmordspolitik. Flera andra hävdade att religionsfriheten är hotad.
Men vad säger Busch egentligen i det där ljudklippet som stormen handlade om? Det som den upprörda skaran knappast kan ha lyssnat på?
Jo, under en dryg minut fokuserar Ebba Busch enbart på en grupp hon menar att vi nu sviker: svenska muslimer som upplever förtryck från fundamentalistisk islam.
Den som har läst polisens definition av ett särskilt utsatt område förstår vad hon menar. Utöver beskrivningar av elände med kriminalitet, parallella samhällsstrukturer och en miljö där polisen nästan inte kan fullfölja sitt uppdrag, får man också veta att där regerar en extremism som systematiskt kränker religionsfriheten och utövar ett starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter.
Det är alltså den ”religionsfriheten”, som staten dokumenterat som förtryckande och kränkande, som åsiktsstormen ställer sig bakom.
Minst 400 000 personer lever i dag i särskilt utsatta områden. Vi befinner oss alltså i en situation där religionsfriheten och mänskliga rättigheter systematiskt kränks i områden där ca fyra procent av befolkningen bor. Det, om något, borde uppröra. I stället är det Ebba Busch som anklagas för att hota religionsfriheten när hon talar om problemet.
Den som lyfter blicken inser att diskussionen om radikal islams utveckling och utbredning i Europa är stor och viktig. I Tyskland, Österrike och Frankrike stängs radikala och extremistiska moskéer. I Frankrike ska ett omfattande lagpaket stävja det som Emmanuel Macron benämner islamisk separatism. Det är alltså en fråga som handlar om långt mer än att bekämpa islamistisk terrorism.
I samband med åsiktsstormen fick vi ta del av resonemang som upprepas i kulturartiklar med jämna mellanrum, nämligen att muslimer i Sverige inte är särskilt troende. Låt mig bidra med lite erfarenheter från fältet. Den som liksom jag tillbringar mycket tid i utsatta område möts nämligen av något annat än att tron skulle vara oviktig.
Där finns förskoleklasser där en stor andel flickor och så gott som all förskolepersonal är beslöjade. Där vittnar lärare om hur elever har svårt att hinna med läxorna, eftersom koranskolorna tar mer och mer av barnens tid. Där efterfrågas koranskolor för barn som knappt lärt sig gå.
Och i den uppsjö av islamiska grupper på sociala medier som jag följer och som samlar ett oräkneligt antal muslimer, går det inte att tveka om att religionen har en enorm betydelse.
Där förs diskussioner om vilka arbetsplatser och utbildningar muslimer får och inte får satsa på. Där sprids budskap om att barn ska hållas hemma från skolan vid sexualundervisning. Där får den som vill diskutera moderniseringar av religiösa uttryck i vardagen, bannor och tillrättavisande från övriga gruppdeltagare.
Ingen som ser och upplever det kan förstå påståendet att det inte finns många muslimer i Sverige som är särskilt troende. Det riktiga är i stället det motsatta.
De är tveklöst så att Sverige, på samma sätt som övriga Europa, nu och framöver måste hantera ett flertal frågor som hänger samman med olika tillämpningar av islam. De journalister som medvetet felciterar Ebba Busch när hon beskriver ett sådant problem, bidrar till att stärka odemokratiska och fundamentalistiska krafter.
***
