Med livet som insats

Sensation är ordet. När kunde SVT – -eller någon tv-kanal, för den delen – -senast visa ett reportage som »Diktaturens fångar«? Grunddragen i Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse är redan välkända, men alla de hemliga bilder som smugglats ut ur Ogaden av Abdullahi Hussein är definitivt inte bekanta på samma sätt.

Vad är det som gör Husseins material så angeläget?

Det finns tre starka skäl. För det första att filmerna kommer diktaturen under huden, blottar dess själ. För det andra att Husseins filmer sätter in Schibbyes och Perssons öde i en kontext, och länkar Sverige till Etiopien och världen. För det tredje att Husseins filmer visar att en enskild människas mod gör skillnad.

I dagarna kom Martin Schibbyes och Johan Perssons bok om resan till Ogaden och tiden i Kalityfängelset i Addis Abeba. »438 dagar« heter boken. Där handlar det mycket om överlevnadssstrategier, vänskap och hopp.

Dokumentären »Diktaturens fångar« är annorlunda. Ramberättelsen är fortfarande Schibbyes och Perssons resa till Ogaden och deras skakande möte med regimens soldater. Men fokus ligger på provinsen Ogaden, dess president och dess befolkning.

Abdullahi Hussein var alltså chef för Ogadens tv-kanal Cakaara News och rådgivare till president Abdi Muhamud Omar. Hussein skötte presidentens viktiga propaganda.

I allt handlade det om att framställa presidenten som folkets välgörare. Han inviger skolor, öppnar brunnar och vattenledningar, han släcker barnens törst och garanterar utveckling. En jovialisk man med glimten i ögat, som klappar barn och skämtar med kvinnorna. Men på samma gång en stenhård taktiker och despot. Husseins frågor om rykten om tortyr eller övergrepp mot kvinnor skrattas bort.

Den märkligaste filmsekvensen som Abdullahi Hussein smugglat ut är det dokumenterade mötet med Ogadens polisväsende. I en stor sal sitter poliser i alla funktioner, män och några kvinnor, fotfolket och höga befäl, sida vid sida. På mötet förekommer vittnesmål om tortyr, övergrepp och våldtäkter. En del poliser verkar bekymrade över det myckna våldet.

Vad vittnena inte vet är att hela mötet är arrangerat just för att skilja de blödiga från de hårda, säkerhetsriskerna från de lojala. Vi tittare vet det, men inte de som talar. När mötet är över blir de som vågade  tala arresterade. De tysta blir befordrade. Det är hjärtskärande hemskt. Just de sekvenserna frilägger diktaturens själ. Där har materialet rent konstnärliga kvaliteter, vilket förstås producenten Andreas Rocksén också ska ha äran av. Detta är allmängiltigt. Exakt sådana metoder använde Stalin och Hitler, så gick det till i shahens Persien, Saddams Irak och Stasis DDR. Utnyttja de rättrådigas svaghet, avslöja de alltför mänskliga. Slå sedan till.

En annan nyckelscen är kvinnan vid brunnen. En luttrad, stark kvinna i fyrtioårsåldern. Hon ler snett åt presidentens svada, men står på sig. Befolkningen behöver vatten, men de kan knappast lita på regimen. När filmteamet försvunnit försvinner också kvinnan vid brunnen. Arresterad och bortförd.

I filmen är det Abdullahi Hussein själv som pedagogiskt beskriver hur infernaliskt alltsammans gick till. Han är också med i öknen när Schibbye och Persson tillfångatas. Det är Hussein som har ansvaret för att »dokumentera« processen, alltså förfalska processen och med kamerans hjälp tvinga fångarna att framställa sig själva som terrorister. Men redan då har Hussein länge funderat på att lämna sin tjänst hos presidenten. Han vill fly fältet med sitt unika material.

Det finns tydliga paralleller mellan Husseins drivkrafter och Dawit Isaaks i Eritrea. Den unge Dawit Isaak stod Eritreas president Afewerki nära. Också han erbjöds en hög post i maktens närhet, men tackade nej. Både Dawit Isaak och Abdullahi Hussein har riskerat allt för demokratins och yttrandefrihetens skull.

Han har förstås en egen historia som världen väntar på att få höra. I dag har Abdullahi Hussein fått politisk asyl i Sverige, men hans familjemedlemmar lever gömda i olika  afrikanska stater.

Jag hoppas Abdullahi Hussein snart får alla de fina priser han är värd. Jag kan inte tänka mig en värdigare mottagare av såväl Dawit Isaak-priset som Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne.

För övrigt  är det roligt att Antje Jackelén blir ny ärkebiskop i vårt land. Det är ingen sensation alls, hon har varit favorit hela tiden. Roligt att en kompetent och briljant kvinna kan väljas till en hög post, utan att det måste kallas för sensation!