Med rösten som vapen

Bilen glider genom det gotländska landskapet, träden skiftar mot gult, fågelstrecken tecknar »hej då« på den blå himlen och morgonradion är på. Röster, röster … sätter mig i förbindelse med livet utanför min rullande plåtlåda, en för närvarande skyddad postition.

Ända tills  »aj!«.

Nej, det är inte världens eländighet, som får mig att uppgivet vrida ner volymen till noll. Det är rösten som förmedlar den, ett svängningstal som drar i gång ett rent fysiskt obehag. Nyfikenhet och engagemang får vänta till tidningsläsningen.

Och jag vet att under dygnets timmar kommer jag att justera volymknappar upp och ner, av och på, både på radio-och tv-apparater.

När det skrattas och fnittras i programmen och de inne i apparaten har långt roligare än jag utanför. Suck! Eller snarare, när deras förtjusta gurglande tar ifrån mig möjligheten att själv ha roligt och får mig att känna mig just så humorbefriad som jag absolut inte är.

För helvete! Varje skådespelare, varje regissör vet att ju mer det skrattas på scen desto tystare i salongen, ju mer det gråtes, desto kyligare publik. »Less is faktiskt more«, tänker jag och vrider av det interna myspyset i apparaten.

Men alla dessa »aj«? Min egen hörsel är tydligen inställd på högsta beredskap mot annalkande fara. I alla fall är den nästan plågsamt god. Dock tror jag att vi alla påverkas lika mycket av örat som av ögat. Jag gillar inte bara hur du ser ut, jag gillar din röst. Några fick en fantastisk röst med sig i livet, andra får jobba på sin audioprofil.

Min egen röst är ingen skönröst, fast numera helt okej – om jag inte ballar ur och blir skitnervös, glömmer allt jag lärt mig sedan den sommar jag praktiserade på Ekot och Stockholmsnytt och kånkade runt ett par ton bandspelare på axeln och stack fram en skakig mikrofon under nosen på folk.

Under ett par år på nittiotalet satt jag i Sveriges Radios styrelse. Årsbudgeterna penetrerades. Jag ville flera gånger diskutera, inte bara satsningar på kvalitéten i innehållet, utan också i själva framförandet. Rösterna helt enkelt. »The medium is the message.«

Bordet kantades av generade ansiktsuttryck. Att diskutera röstbehandling och framförande var tydligen något apart, pinsamt, förbjudet. Som tänkte jag använda någons handikapp till att inskränka allmän yttrandefrihet. Fast jag avsåg nu inte Britta i Ring P1 utan journalisterna, meteorologerna, alla som verkar professionellt och avlönat i medierna.

»Det viktiga är väl vad som sägs!«

Jo. Det också. Men också hur.

Manliga medieröster som knarrar, flåsar, sluddrar, bluddrar, trumpetar osv. Aj!

Kvinnliga ligger mig varmt om hjärtat och jag har vid flertal tillfällen aktivt  hjälpt politikerkvinnor att hitta rösten som kan bära fram budskapet. Oavsett om jag delat deras åsikter. Jag har sparat ett fint tackkort från Anna Lindh.

Men kvinnors röster i radio och tv.

»Varför har tjejer så tunna röster«, undrade jag tillsammans med Suzanne Osten för dryga trettio år sen i sången » Vi måste höja våra röster för att höras.« Sedan dess har kvinnor fått långt starkare röster, även rent bokstavligt. Volymen är uppdragen.

Och jag säger ändå »aj« och vrider av.

Varför har kvinnor så gälla röster?

I Texas hoppade jag högt varje morgon när jag klämde på tv:n och de lokala nyheterna brakade in av CNN-kvackande röst. Hennes väderrapport var som taggtråd i nerverna. Och under dygnet blev tonlägena allt högre, mer aggressiva. Man påstår dramatik. Man låtsas professionalism. Ett slags röstmanér som skapat karriärer i USA och även tycks vara ett löfte härhemma. Ingen bra import, tycker jag och vrider på försök upp radion igen. Yippie! Nu är det ett annat program med en annan röst och världen öppnar sig igen.