Medan ni pratar om Piketty

Den ekonomisk-politiska debatten i väst saknar inte spännande ämnen: deflationsrisk, arbetslöshet, skuldsättning, inkomstklyftor och Piketty-mani. Men allt detta – ja, till och med Borgs och Anderssons tvekamp i fiskal trovärdighet – förbleknar i betydelse inför vad som nu sker i Asien.

Demograferna spår att jordens befolkning toppar på tio miljarder invånare 2050. Därav kommer bara var tionde att bo i det som i dag är den »rika« världen. Nio miljarder bor då i det vi kallar »emerging markets«, Indien och Kina har över tre miljarder invånare. Enligt ny statistik från Världsbanken går Kina redan i år om USA som världens största ekonomi, medan Indien med råge passerat Japan och nu är tredje störst.

Båda dessa bjässar står i detta nådens år 2014 inför ekonomisk-politiska strategiomläggningar, som mycket väl kan bli de viktigaste milstolparna i världsekonomins ekonomiska utveckling för decennier framåt.

Kina tog i fjol beslut om en serie reformer, som börjar implementeras i år – de viktigaste sedan Deng Xiaoping begravde maoismen 1978. Den gamla tillväxtmodellen, som byggde på extensiva investeringar och export, överges nu till förmån för mer konsumtion och grönare tillväxt.

I Sverige har rapporteringen om detta varit bristfällig, milt uttryckt. De globala och sociala konsekvenserna av reformerna är enorma. Minimilönerna höjs i snabb takt, migrantarbetarna ska få medborgerliga rättigheter (Maos förhatliga inrikespass ska bort), böndernas rätt till marken skyddas, ettbarnspolitiken inskränks, en mycket hårdare miljölagstiftning sjösätts – samtidigt med mer traditionella ekonomiska reformer som avreglering av räntor och friare valuta.

Självfallet genomförs inte allt detta över en natt eller utan smärta. Det tar flera år, och anpassningen går via krympta investeringar och spruckna bubblor. Men sådana kostnader är oundvikliga när något årtiondes försummelser ska rättas till – och den nya partiledningen verkar helt inställd på att priset måste betalas.

Strategiomläggningen kan misslyckas. Då står världens största ekonomi inför djupa problem. Men den kan också bli lyckosam. Då kan Kina växa mer balanserat, med minskad fattigdom och mindre miljöproblem. Avgörandet blir det viktigaste i världsekonomin.

Näst viktigast är hur Indiens nye ledare Narendra Modi förvaltar sitt politiska kapital. Han har – i det land som har flest fattiga i världen – vunnit en överväldigande valframgång och en överraskande stark parlamentarisk ställning genom att utlova reformer för att bryta den ekonomiska och politiska stagnationen. Det gamla statsbärande Kongresspartiet är i spillror och förväntningarna på en indisk omstart är stora.

Utmaningarna är legio: undermålig infrastruktur, stel arbetsmarknad, sårbar el- och energiförsörjning, dåligt utbildningssystem för de breda folklagren, djup korruption och en oändligt trög byråkrati. Att gripa sig an dem kräver långtgående reformer av skattesystem, finanssektor och administration – vilket i sin tur förutsätter ett nytt »mindset« bland politiker och tjänstemän, inte bara på federal nivå utan i delstater och städer runt om hela den jättelika subkontinenten.

Den svåra uppgiften är att omvandla Indiens »mjuka stat«, för att använda Gunnar Myrdals term, till en mer effektiv och icke-korrumperad – och samtidigt lätta på kvävande regleringar för att släppa loss mer dynamik. En inte helt enkel kombination.

Om Modi lyckas vet vi inte. Men skulle så ske kan 2014 bli startskottet för en våg som lyfter hundratals miljoner människor ur fattigdom. Då blir 2014 ett år som kan få samma betydelse i Indiens – och världens – ekonomiska historia som 1978 fick i Kina.

Detta samtidigt som Kina tar stora kliv mot en ny tillväxtmodell. Inte undra på att världens tillväxtländer nu studerar de kinesiska och indiska exemplen, skillnader och likheter, utmaningar och framgångar. Det är där framtiden för världens fattiga avgörs – inte i de lärosalar och redaktioner där man lusläser Thomas Pikettys historiska analys av fattigdom och rikedom i väst.

För övrigt är det, apropå Piketty, underbart att läsa en ekonomibok tryfferad med skönlitterära referenser och verkliga historiska data i stället för de vanliga anemiska abstraktioner som vi ekonomer brukar svänga oss med. Det får nästan – men inte riktigt – läsaren att överse med att hans policyrecept är luftslott.