Medan vi tjatade om Trump myste Putin i radioskuggan

Jag vet att tiden inte står stilla, den kan inte göra det. Ändå känns nuet som en vansinnigt utdragen sekund. Vad är det som händer?

Jag tror sekunden tog sin början den 24 februari i år, när Ryssland invaderade Ukraina. Anfallet utlöste en mental chock, inte bara hos ukrainarna, utan över hela Europa. Det liv vi levt sedan andra världskriget var över. Det var inte bara chocken över krigsvåldet utan också chocken över insikten, att vi hade lyckats bortse från vad Ryssland gjort i Krim och Donbass. Nu sprack chimären och drömmarna om ett Ryssland på väg mot en mer västlig identitet, visade sig vara just drömmar.

Märkte ni att i samma stund som Putin och hans avsikter tydligt framträdde för Europa, försvann en annan person från radarn?

Det är naturligtvis ingen slump att Trump och Putin uppskattade varandra och såg möjligheten att tillsammans kunna spela skjortan av Europa. I efterhand framstår logiken som glasklar.

Det som är mer svårbegripligt är hur vi i väst satsat så stort på kritiken av Trump. En katastrofal president i en demokrati har ju den egenheten att också han, vid sidan av mer respekterade företrädare, är folkvald. Varför ägnade svenska medier spaltmil är det sorgliga faktum att Amerika utsett en skojare till sin yttersta företrädare? Vartenda utlägg på sociala medier nagelfors direkt, och på så sätt hjälpte hans kritiker till att få riktig räckvidd på hans utbrott. Som Putin måste ha myst i radioskuggan, medan han lät militären kraftsamla vid gränsen till Ukraina. Och varför skulle han inte göra det? Europa hade ju inte markerat särskilt hårdhänt vid Rysslands övergrepp på Krim och Donbass. Vi hade fullt upp med Trump.

Förutom påminnelsen om att Ryssland fortfarande är Ryssland, sjunker tanken på vår amerikafixering djupare in. Vare sig man gillar eller ogillar det stora landet i väster, så tar Amerika den stora internationella platsen i vårt svenska medvetande.

Det som nu framträder är hur oerhört lite Ukraina, och därmed Europa, betyder i Amerika. ”Fine, gå med oss i Nato, det blir bra.” Men vad pratar amerikaner om, när du träffar dem i Sverige denna sommar?

Om sig själva, om hur oerhört skräckinjagande Roe v. Wade är (alla välorienterade svenskar känner till frågan) och de ständiga masskjutningarna. Och rasismen. Men svarar du då att det största problemet för oss är att det pågår ett krig alldeles runt hörnet från oss, och att Ryssland är en nära granne till Sverige, då får den engagerade amerikanen något blankt i ögonen. Och det är inte tårar, det liknar mer… ointresse. 

Invånarna i världens enda stormakt orkar faktiskt inte med andra problem än sina egna, inte ens när de sätter fötterna utanför sitt rike, blir andras problem på riktigt. 

Ska Europa klara av att hantera kriget, Putin och alla dem som behöver hjälp i Ukraina, får vi sluta hoppas att vårt intresse för Amerika är ömsesidigt. Det är det inte. Med det sagt, New York Times Ukraina-bevakning slår den svenska, alla dar i veckan.

Vi har missförstått amerikanerna och ryssarna, på samma gång. Nu syns en antydan till svenskt intresse för Finland. Finländarna har vi negligerat bra länge. Det är dags att tacka dem för deras Sverigevänlighet och lära oss av Finland.

Vem var det som sade ”Sveriges sak är vår”? Just det, Finlands president. Kom ihåg det när den evighetslånga sekunden är till ända.

***

Läs även: Så försvann Natofrågan (nästan) ur valrörelsen

Läs även: Rysslandsexperten: ”Putin är inte galen”