Medelklassen hatar mest

Poeten Johan Jönsson lär ha stått på Dramaten och skanderat hämndlystna dikter om att smeta herpesbaciller på överklassens handdukar i Äppelviken. Plötsligt har klasshatet seglat upp som ett cocktailtilltugg. Svårsmält på alla sätt, och det var väl meningen? Klasshat är inte att leka med.

Alla som låtsas att klassamhället gått i graven önskedrömmer eller slarvar med fakta. Men det är mycket längesedan hatet tilläts spela en politisk roll i Sverige.

Möjligen är det några enskilda människor vi har att tacka för detta, nämligen sliparen Frans Johan Gustafsson i Västervik, och poliskommissarie Kempe i Stockholm. De var båda på plats när klasshatet hade nått kokpunkten i Sverige, år 1917. Närmare än så har Sverige aldrig varit den blodiga revolutionen.

Under första världskriget rådde svår livsmedelsbrist, förvärrad av höger-regeringen Hammarskjöld, med öknamnet Hungerskjöld. I Västervik, och på många andra håll, uppstod hungerkravaller. Folkmassan var i rörelse när sliparen Gustafsson steg upp på en potatislåda och manade massan till besinning: Vi ses i nykterhetslogen i kväll! Där krävdes inflytande över livsmedelspolitiken – och höjda löner.

I Stockholm var det lika hätskt. Branting och Per Albin försöker lugna massorna med tal om allmän rösträtt. Polismästaren Tamm står beredd att ge polisen order att skjuta in i den upphetsade folkmassan, när hans underlydande, kommissarie Kempe, lägger sin stora näve över Tamms, och förhindrar ett blodbad.

Detta är ett ögonblick då historien står och svänger, skriver Ola Larsmo i en essä om Sveriges sega egalitarism.

Visst stod historien och svängde! 1917 kunde vårt land lätt ha blivit den socialistiska rådsrepubliken Sverige. Och om det är något statsskick som misslyckats med att utplåna klasserna så är det kommunismen. Stalin försökte, men upprättade raskt ett nytt.

Vi är nog alla, oavsett klass, Gustafsson och Kempe stort tack skyldiga.

Men klasshatet lever, inte minst i dikten. Det var temat för veckans kulturgräl. Det började med att Dagens Nyheters Jens Liljestrand tände snett på Leon Larssons »Hatets sånger« från 1907! Att jubla åt Johan Jönssons hatiska tongångar på Dramaten 2012 var motbjudande, tyckte Liljestrand. Åsa Linderborg gav mothugg i Aftonbladet och Göran Greider i »Nya vågen« i P1. Liljestrand var förbluffande historielös när han hackade på Leon Larsson, men har en poäng i sin kritik av hat som chic dekoration. Greider har också rätt – medelklassen kan inte bestämma hur arbetarklassen, eller trasproletariatet, ska känna!  Medelklassen får känna åt sig själv.

Men dikten kan i bästa fall få oss att förstå över klassgränserna. Genom litteraturen kan vi leva många sorters liv. Det är väl därför vi medelklassare alls läser Ivar Lo, Moa Martinson, Kristian Lundberg, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg eller Johan Jönsson.

Den klassiske arbetarpoeten Stig Sjödin (1917–1993)  skriver i en dikt om den gamle bandvalsaren som med möda drog fram tre söner till studenten. De kommer hem till helgen och håller låda om teater och litteratur:

Deras kvinnor har kalla ögon

och föraktar honom när han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå

vem som murat hans ensamhet.

Även om jag tycker att Sjödin låter de arma svärdöttrarna ensamma få bära överklassens hundhuvud – ett vanligt grepp bland manliga poeter av alla klasser – så är det en mycket bra dikt som visar att klasshatet, eller klassföraktet, har många sidor. Den gamle arbetaren kanske  vänder sitt hat inåt. Och det är inte bara de egendomslösa som hatar. Även överklassen hatar, och mest av alla hatar och fruktar medelklassen fattigdomen. Det är medelklassens förakt för de fattiga som genom tiderna bäddat för fascism och enkla lösningar på svåra frågor.

I snart sex år har alliansregeringen envist tuggat mantrat om »utanförskapet«. Länge var det framgångsrikt, vem vill vara utanför? Men utanförskapet ger en bild av att allt blir frid och fröjd när »alla är med«. Hoppsan, det var visst slagordet för ett annat parti. Varken socialdemokraterna eller moderaterna ger i sin retorik utrymme för att det faktiskt finns olika intressen i samhället, även klassmotsättningar.

Även de som inte vill knapra klasshat till drinken gör alltså bäst i att studera klassmotsättningarna. Förr än vi anar kan det bli dags att äntra potatislådan och lugna massorna: Åter till nykterhetslogen!

Men då vill det till att man har något att komma med.

*

För övrigt  vill jag rekommendera Folke Fridells roman »Död mans hand« (1946). Där får Fyll-Larsson och Rivar-Bohm en idé: »Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa.«