Medicin mot radikalisering

I höstas ringde en väninna som hade kommit på sin son när han satt och tittade på IS propagandafilmer, där de anklagade västvärlden för att mörda och kränka muslimer. Min väninna, som är muslim, sade uppgivet att sonen inte brydde sig om hennes invändningar, eftersom hon varken hade utbildning eller, i hans ögon, var kunnig om islam. Hon undrade om jag och min man kunde tala med sonen.

Det gjorde vi. Bit för bit kunde vi också börja diskutera den förvrängda version av islam som han hade kommit i kontakt med. Lyckligtvis hade hans radikaliseringsprocess inte gått för långt. Han var fortfarande mottaglig för argument. Ett viktigt skäl till att han lyssnade på oss var att vi kunde ge en annan bild av vad islam står för, samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.

Min väninna berättade att skälet till att hon var uppmärksam på sonens internetanvändning var att vi så många gånger hade talat om hur ungdomar via nätet rekryteras till våldsbejakande islamism.

På många sätt har internet kastat omkull alla normer för hur man övervakar ungdomars väg in i vuxenlivet. Många föräldrar är glada över att barnen är hemma och inte ränner omkring ute, där föräldrarna tror att de löper störst risk att hamna i kriminalitet. Det föräldrarna inte har en aning om är att barnen på internet påverkas av värderingar som de inte kan föreställa sig.

Nuförtiden sker det mesta av radikaliseringen via sociala medier.

Efter terrordåden i Paris och Bryssel har IS lyckats sprida skräck i Europa. Frankrikes premiärminister Manuel Valls säger att landet ligger i krig mot terrorism.

Det är viktigt med repressiva åtgärder. Under decennier har polisen tappat kontrollen i bostadsområdet Molenbeek i Bryssel. Kriminella och islamister har tagit över. Vi i Sverige har på samma sätt svikit människorna i segregerade områden, genom att inte ha tillräcklig polisnärvaro. I Tensta, där jag bor, är det vanligt att inte tycka att det lönar sig att anmäla brott till polisen. Det händer så lite när en anmälan är gjord. Många vågar inte vittna av rädsla för hämnd. Rättsstaten måste bli mer tydligt närvarande, om vi ska lyckas förhindra att andra krafter framstår som de som har kontrollen i lokalsamhället.

Men det är inte tillräckligt med polisiära insatser. Det viktigaste är att arbeta förebyggande.

Den fråga jag ofta möter är varför unga människor dras till fundamentalistisk och våldsbejakande islam. En del av förklaringen är rotlösheten hos många unga människor med invandrarbakgrund. Den beror i sin tur på minst två saker. Dels på att svenska samhället, ibland i all välmening, låter dem känna att deras utländska bakgrund är viktigare än det faktum att de är födda i Sverige. Dels på att deras föräldrar också tycker att det är viktigare att ungdomarna känner samhörighet med föräldrarnas ursprungsland, än med Sverige.

Men det är svårt att känna samhörighet med ett land som man besöker på semestern och där de betraktar en som en främling. De islamistiska organisationerna ser den här rotlösheten. De vet hur de ska utnyttja den för sina egna syften. Politisk islam erbjuder en gemenskap som går utöver nationsgränserna och ger en tillhörighet. Det här är en förklaring till varför icke-syrier åker till Syrien och deltar på IS sida.

I Sverige vill en del moskéer och religiösa föreningar medvetet isolera medlemmarna. De säger sig vilja skydda dem från allt ont i det sekulära samhället. Med hjälp av skattemedel kan ledarna för dessa moskéer och föreningar på heltid föra ut ett islamistiskt budskap. Som beskyddare och talesmän stärker ledarna sin egen makt över medlemmarna och förstärker deras isolering.

Islamisterna har överfört så mycket hat och avståndstagande gentemot det sekulära samhället att det är oundvikligt att några ungdomar, uppfyllda av religiöst nit, tar till vapen i religionens namn. Föräldrarna till dessa ungdomar har, ofta långt före samhällets institutioner, sett att någonting gått snett. De borde inte behöva sitta ensamma med sorgen över att kanske ha förlorat sitt barn för alltid och skammen över att förknippas med extrem islamism.

Ska vi lyckas stoppa nyrekryteringen till IS och andra våldsbejakande grupper måste vi involvera föräldrarna. Här har skolan, barnomsorgen och socialtjänsten ett stort ansvar. Föräldrarna måste förstå att de behöver kunna följa samhällsutvecklingen, om de ska kunna bedöma vilka faror som hotar deras barn. Vi måste bryta isoleringen.