Mellan meningslöshet och det existensiella
Liberalismens problem är att den är meningslös; det är ett ganska vanligt påstående. Teologen Joel Halldorf formulerade saken väl i Expressen för någon månad sedan:
»En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.«
Man kan vända på saken. Socialismen – eller islamismen, den nationalistiska populismen, eller identitetspolitiken i allmänhet – ställer i grunden existentiella frågor. Men svaren som ges är politiska.
Det är inte så lätt att säga vad som är mest problematiskt: tomheten eller den missriktade förhoppningen att politik är svaret på allt. Det senare är litegrann som att byta ut en tolvsträngad gitarr mot en indisk, ensträngad ektar: det kan bli roliga ljud, men registret är begränsat.
Socialdemokraterna håller kongress den här veckan. Opinionsstödet är lika uselt som under Håkan Juholt, men nu är alla upptagna av Alliansens kris. Socialdemokraterna delar många problem med sina europeiska systerpartier. Ett skäl till att det inte går något vidare är antagligen att Socialdemokraterna balanserar på randen mellan det existentiella och det meningslösa. I retoriken ges politiska svar på existentiella frågor. I vardagen gäller pragmatism, med en och annan populistisk krumelur. Socialdemokrater är, annorlunda uttryckt, socialister i tanken, men liberaler i handling. I en tid av rätt enfaldig polarisering, gör det alla missnöjda.
Det är näst intill omöjligt att gå på museum utan att bli uppfostrad av små beskäftiga skyltar som talar om vad man bör tycka. Ett undantag är Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Följaktligen ska det stängas i augusti, i brist på medel för en nödvändig renovering. Det borde vara en skandal.
Apropå det existentiella tar Fokus en veckas påskledigt. Därför är det extra mycket läsning i det här numret. Ta tillfället i akt och fundera en aning på den dramatiska och vackra berättelse som spänner från intåget i Jerusalem till uppståndelsen.
Vad ni vill tro på är er ensak, men som meningsbärande berättelse slår den det mesta som klubbats på partikongresser, oavsett politisk färg.
