Mer fel än rätt av Reinfeldt

I den politiska debatten längtar många efter en »berättelse om framtiden«. Vad vill moderaterna respektive socialdemokraterna med Sverige? Vad är deras vision?  Bortom procenttalen och skattesatserna?

Om detta sägs inte mycket. Vilket är märkligt, i alla fall när det gäller alliansen. Dess partier satt med trumf på hand när det gäller berättelsen om framtiden – men valde att inte nyttja den. För två år sedan tillsattes Framtidskommissionen, med uppgift att analysera den långa sikten. Vilka utmaningar möter Sverige? Vad kan och bör göras för att bevara och utveckla det svenska samhället?

Statsministern var ordförande, de övriga tre partiledarna ingick, liksom nio experter valda på gott svenskt korporativt vis; en storföretagare, en ung entreprenör, en historiker, en miljövetare, en fackförbundsledare och så vidare. Samt en ekonom – jag. Det var en rolig blandning, där vi ledamöter kunde bidra med skilda erfarenheter och där politikerna för en gångs skull hade som främsta uppgift att lyssna.

Kommissionen granskade en rad områden: demografi, demokrati, miljö, utanförskap och sammanhållning, liksom globalisering, arbetslöshet och ekonomisk dynamik. De diskussioner vi hade gav åtminstone mig vidgade vyer och några rena aha-upplevelser. Flera av oss i kommissionen såg spännande möjligheter att väva samman olika trådar till just en ny berättelse om det framtida Sverige.

Därav blev intet. Direktiven sa att kommissionen skulle inskränka sig till diagnos, inte skriva recept. När några av oss externa medlemmar ville gå längre svarade ordföranden att varje konkret policyförslag omedelbart skulle urarta i politisk cykelställsdebatt om procentsatser och kronor. Bättre att nu koncentrera sig på diagnosen, så skulle recepten efter hand levereras i god ordning, från andra håll i den svenska byråkratin.

Därför möttes kommissionens slutrapport – kliniskt fri från förslag – av en gäspning.

Det är möjligt att Fredrik Reinfeldt hade rätt, i snäv taktisk mening. Men jag tror han hade mer fel än rätt. Kommissionen levererade 16 volymer utredningar, en antologi och en slutrapport samt en uppsjö seminarier runt om i landet. Detta underlag, vill jag påstå, innehöll det mesta av vad som krävs för att forma den berättelse om Sverige som så många nu ropar efter.

Den berättelsen hade utgått från att omställningen till en grönare ekonomi inte längre är ett val utan en nödvändighet, för Sverige och planeten som helhet. Den hade därför presenterat en vision för hur Sverige ska kunna vara världsledande i grön teknik och hur miljövänlig ekonomi också ger internationell konkurrenskraft.

Den hade knutit detta grönare Sverige till en strategi för en mer dynamisk ekonomi, med bättre villkor för entreprenörer, företagsbildning och investeringar – i både infrastruktur och humankapital.

Den hade förklarat att innovationskraften inte bara måste finnas i industrin utan i lika hög grad i tjänstesektorn – inte minst för att utveckla nya metoder för vård och utbildning. När vi blir mer vårdkrävande krävs inte bara mer arbetsinsatser utan också att skattepengarna räcker längre.

Den hade beskrivit hur arbetsmarknaden måste stå på två ben – inte bara de nya högteknologiska jobben som alla talar så vackert om, utan också en bred arbetsmarknad med låga trösklar för människor som inte är högproduktiva eller vill ha hög utbildning.

Den hade argumenterat varför en sådan arbetsmarknad krävs för att bryta det utanförskap som är det främsta hotet mot den svenska sammanhållningen. Den hade inskärpt att detta utanförskap måste brytas för att det kan bli ett hot mot demokratin i sig, med stora grupper som står vid sidan av, med lågt valdeltagande och svagt engagemang i demokratins institutioner.

Den hade, kort sagt, kunnat måla upp en vision av en moderniserad svensk modell. Ett modernt Sverige rustat för den globala konkurrensen. Med en mer inkluderande arbetsmarknad och en mer dynamisk miljö för entreprenörer. Ett Sverige som ställer om till en mer uthållig ekonomi, både vad gäller miljö och socialstrukturer.

Den visionen – och hur vi tar oss dit – är vad valdebatten borde handla om. Inte om ännu ett jobbskatteavdrag eller några nya administrativa rektorstjänster.

För övrigt vredgades Expressen över urvalet externa experter i Framtidskommissionen: varför, frågade tidningen upprört, »åker Klas Eklund in på ekonomkvoten och inte någon nobelpristagare i ekonomi?« Ja, det kan man verkligen fråga. Med Eugene Fama i kommissionen hade det blivit andra bullar!