Mer Lars Vilks, tack

En av konstens och litteraturens möjligheter är att den kan få oss att se världen med tvättad blick. Samband vi inte var varse framträder i en pågående läroprocess rörande tillvarons beskaffenhet. Av det skälet är Lars Vilks en synnerligen intressant konstnär. Det är förskräckande att han i samband med rondellhunduppståndelsen förra året inte fick de intellektuellas fulla principiella stöd. I stället framhölls att han ritade taffligt och bara var ute efter uppmärksamhet. Det senare fick även Salman Rushdie höra när han dödshotades av Irans mullor för »Satansverserna«. Det är ett riktigt dåligt och desperat argument. Varför inte då samtidigt anklaga Muhammed för att ha grundat en religion bara för att bli känd?

Att vara konstnär handlar inte om perfekta centralperspektiv eller att måla så att det ser likt ut. Konstens kvaliteter och existensberättigande bestäms inte av handens skicklighet, liksom litteratur inte blir levande av att författaren är duktig på grammatik. Vad Lars Vilks än tar sig för får jag syn på något nytt. Hans konstverk »Nimis på Kullaberg« i nordvästra Skåne där han på en strand har byggt skulpturer av drivved och sten och skapat riket Ladonia med eget statsskick, är rakt igenom fantasieggande, fascinerande, spännande, rentav underbart. Myndigheterna motarbetade det hela och den otillgängliga platsen har blivit en turistattraktion av ett slag som besökaren aldrig glömmer.

Häromveckan hade Vilks »musikal« Dogs premiär, ett filmkonstverk om historien om rondellhunden med alla dess aktörer. Ingen har velat visa verket eftersom islamkritikern Vilks tycks vara paria i konstvärlden. Men Humanisternas stockholmsavdelning och organisationen Ex-muslimerna ordnade tack och lov en visning och ABF ställde upp med lokalen. Dessvärre fick man inte se hela musikalen, med motiveringen att den är lång, utan bara delar av den. Det som visades var intressant, galet, njutbart och fullt av energi, och jag hade hellre sett mera Vilks-konst än den manifestationsmässiga paneldebatt om yttrandefrihet som i stället följde. Den var allt det som inte är konst, ifall konst är att tvätta blicken och göra världen ny. Panelen var bedövande överens och luften blev tjock av martyrskap och helgjuten samstämmighet.

Så det var inte att undra på att en kvinna i publiken reste sig, började hojta och skramla med en nyckelknippa när Vilks skulle tala. För att störa och förstöra givetvis, men också för att testa yttrandefriheten i praktiken, bortom de evinnerliga slagorden. Och arrangörerna gick rakt i fällan: kvinnan fördes ut ur lokalen med kroppskrafter innan någon bemödat sig om att ta reda på vad hon ville, vad hennes protest riktade sig mot och varför hon valt det uttryck hon valt. I sanning förbluffande på ett möte om yttrandefrihetens gränser.

Sannolikt håller jag inte med kvinnan i hennes analys av Lars Vilks konst och av religionens roll i samhället. Just därför hade jag velat höra henne tala. Vad jag själv tycker vet jag redan.

Även andra som ville uttala sig kritiskt mot Vilks och panelen blev av arrangörerna varnade att de måste lämna lokalen om de inte tyst och undergivet väntade på mikrofonen och sin tur, till och med när de var apostroferade från podiet! Det är inget annat än absurt att kräva foglighet och lydig mötesordning av den som retar sig på av något så icke-fogligt, förargelseväckande och livsnödvändigt som Lars Vilks konstnärliga egensinne.

Yttrandefrihet är enkelt, så länge folk säger det man vill höra och inte ritar fel sorts bilder.