Mer undertexter åt folket

På ett seminarium på Göteborgs filmfestival ser vi klipp från en kommande dokumentär om det nordiska tv-berättandets internationella genomslag. Britterna som älskar »Bron« och »Borgen« må vara en nisch, men numerärt är de ganska många, med en överrepresentation av makthavare och trendsättare. Det är inte orimligt att anta att deras ökade medvetenhet om Skandinavien så småningom ger avtryck i handel och turism.

Men på seminariet, där alla jobbar i tv-branschen, är fokus på mer omedelbara effekter: den egna arbetssituationen. Vore det inte dags att överväga, frågar någon, att faktiskt göra tv-serier på engelska för den internationella marknaden? »Absolut inte«, svarar dokumentärens producent Caroline Palmstierna. »Alla som vi intervjuar älskar undertexterna! De säger att de gör inlevelsen djupare.«

De senaste veckorna har jag tänkt ofta på dessa Wallander-knarkande britter. Jag hade aldrig reflekterat över undertexternas natur, kanske för att jag när programmet är på engelska sällan behöver läsa dem. Nu är jag plötsligt medveten om hur språket trots allt påverkar mina tv-vanor. Stickar jag till exempel flerfärgade vantar framför tv:n, då väljer jag bort alla program på språk jag inte förstår – jag kan inte läsa undertexter och mönster samtidigt. Till och med för oss som är vana vid textning finns alltså situationer där den blir ett problem. Så när britter, som sällan ser textade program, lyfter fram remsan som något positivt, då är vi något intressant på spåren.

Det är tveksamt huruvida branschens idealpublik, den andäktigt fokuserade tv-tittaren, någonsin har existerat. Jag tror att folk redan på sextiotalet vek tvätt, käkade snacks, filade fötterna, löste korsord, lekte med sin hund eller bara pratade med varandra framför »Peyton Place«. Däremot är det relativt säkert att tv-publiken i dag är mer okoncentrerad än tidigare. Någonstans norr om 70 procent av publiken – också i Sverige – har en annan skärm i knät under åtminstone en del av sitt tv-tittande varje vecka. Det är på det stora hela en positiv utveckling, eftersom det mesta vi gör på den andra skärmen är socialt. När så många lever i singelhushåll är det fint att ha någon att prata ut om sina känslor med, i stället för att huka ensam med sin skämskudde framför »Debatt«.

Priset för denna mänskliga kontakt, alternativt »Candy Crush«, är förstås att vi inte riktigt hör vad folk på tv-skärmen säger. Att jag som stickar ständigt måste be min man förklara handlingen i »True Detective«. Att det ofta uppstår en distans till dramat för att jag Facebookchattar med en vän som inte tittar, eller för att jag omedelbart måste twittra den roliga kommentaren jag just kom på medan folk ännu fattar hur genialisk den är.

Trots att jag älskar att vara en del av flödet, och trots att jag älskar hur publiken i dag är medskapare av sin egen upplevelse kring ett i grunden passivt medium, blir det ibland lite … hetsigt. Då kanske fokuskrävande undertexter är precis vad vi behöver. Ibland vill man liksom bara se kvinnor i stora ylletröjor spela lågmälda känslor på ett språk man inte förstår.

»Brons« framgångar i världen kanske inte bara handlar om starka berättelser, utan också om att även kulturarbetare i Shoreditch längtar efter att lägga mobilen ifrån sig en stund. Jag undrar om inte detta också är svaret på varför biograferna går så bra trots att nästan allt innehåll är tillgängligt på alla skärmar? Där konsten kräver närvaro, får du mindfulness på köpet. Det har börjat kännas exklusivt att koncentrera sig på en berättelse i taget.

Läs mer:
Så dålig är din favoritserie