Mesighetens triumf

Poster och utmärkelser präglas av vilka som fått dem tidigare. Fredspriset hade trots allt tagit mer skada om det gått till Täby Rotaryklubb i stället för till Obama. Därför var det inget gott tecken när handelsminister [[Ewa Björling]] i veckan kände sig tvungen att berätta att den som ska bli alla européers »utrikesminister«, lady Catherine Ashton, minsann är en fantastisk person när man ser henne på nära håll i handelsförhandlingar. Det är bara det att ingen har upptäckt det än.

Efter tio års europeiskt sökande, med otaliga folkomröstningar och författningsförslag, hade [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] chansen att fånga det historiska ögonblicket i flykten. Han hade fått privilegiet att utse EU:s första stående ordförande – president – och högsta representant – utrikesminister.

Ett sådant ögonblick tarvar det statsmannaskap Reinfeldt gärna talar om. Men det innebär inte att nöja sig med det möjliga och att vara alla till lags, det kan vem som helst göra. Statsmannen sträcker sig efter det nästan omöjliga.

I stället beskriver besvikna europeiska medier det plågsamma förloppet när Reinfeldt ringde runt till EU-ledarna två varv i jakt på minsta möjliga nämnare – bara för att bli kvitt frågan. Hade han bedrivit alliansens budgetförhandlingar med samma metod hade [[Anders Borg]] avgått i protest.

Det största problemet är inte att de båda lilleputtledarna aldrig kommer »stoppa trafiken i Beijing«, för att citera brittiske utrikesministern David Miliband. Van Rompuy och Ashton är båda uppenbart kompetenta, pålitliga figurer, som säkert kommer överraska positivt.

Men ingen europeisk medborgare kan se dessa ledare som sina. Till skillnad från Blair är inte Van Rompuy någon vi i vår vildaste fantasi frivilligt valt till EU:s ledare. Reinfeldt må ha kommit närmare de andra EU-ledarna, men EU har förts längre bort från dess medborgare.
Det har konsekvenser för små länder som Sverige.

I svensk debatt har det hetat, genom bland andra statsvetaren Jonas Tallberg, att en stark EU-ordförande skulle drabbat små länder. En kompromissvänlig person från ett litet land som Van Rompuy däremot stärker EU-kommissionen, som vaktar EU:s regelböcker. I bästa fall blir det då mer lyhördhet för de små, och mindre av de snabba ryck med stormakterna i förarsätet, som präglat krisåren 2008–2009.

Men all politiks grund förblir det folkliga mandatet. En stark ledare som Blair hade kunnat vända sig direkt till oss, EU:s medborgare från stora som små länder, för att söka stöd för nya idéer. En dag hade ordförande kunnat bli folkvald – inte statsministervald.

Men var har Van Rompuy sin maktbas? Hur många gånger kommer han utmana Nicolas Sarkozy och Angela Merkel som tilldelat honom hans position? Och vilket mandat har Catherine Ashton, som förväntas dirigera EU:s nya legioner av diplomatpassbeväpnade papperstigrar i kriser, samtidigt som nationalstaternas arméförband skjuter skarpt?

Vad händer med EU:s nästa stora ödesfråga, dessutom en svensk hjärtefråga, Turkiets medlemskap, som Van Rompuy likt Sarkozy och Merkel vill blockera?

Att sedan Reinfeldt inte kommer ta någon större inrikespolitisk skada, är en annan sak. Där räcker det att tänka sig hur det gått med [[Mona Sahlin]] i motsvarande roll.

Efter Rompuy-Ashton-debaclet har Reinfeldt en milstolpe kvar som EU:s ordförande: klimatförhandlingarna i Köpenhamn om två veckor. Det ser ut att bli ett löst politiskt avtal, inte ett juridiskt bindande protokoll. Då, mer än någonsin, behövs kraftfull politisk vilja.

I stället har Reinfeldts filosofi återigen varit att vara alla till lags. Det har inte heller i detta sammanhang lyckats något vidare. EU, den relativt sett miljöradikala kraften i världen, har tvingats in i rollen som passiv åskådare när USA och Kina bollat frågan mellan sig.

EU:s 27 länder behöver en lagledare i miljöpolitiken, någon som vågar dra dem framåt, trots att de flesta konkreta förhandlingsmandat redan spikats. Reinfeldt borde överraska genom att kliva upp på barrikaderna med nya smarta förslag i näven.

Ett historiskt tillfälle har missats, sedan Reinfeldt trott att det viktigaste var att inte misslyckas. Vid nästa vore det bra om han satsade på att lyckas i stället.

***
FÖR ÖVRIGT kan skattebetalarna dra en lättnadens suck över att regeringen aldrig lät miljarderna rulla för att hålla Saab i gång, i väntan på Koenigsegg och andra trolösa friare. Alla de duktiga ingenjörer och bilbyggare som är Saab:s styrka kommer finna framtid och trygghet hos ägare med verkliga muskler, eller i de nya bolag som uppstår när Saab Automobile tillåts insomna. Att driva industripolitik med skattepengar – pengar som kan gå till skola eller vård – har aldrig varit någon svensk modell.