Miljarder på spel i Lundinmålet

I den nya säsongen av Netflix-serien »Making a murderer«, släppt denna höst, kan man återigen förfasas över den lilla människans svåra, kanske omöjliga kamp mot ett icke-förlåtande juridiskt system. En oförglömlig scen: Efter elva år i fängelse ska den fängslade sättas på fri fot sedan bevis mot honom ogiltigförklarats – men chefsåklagaren vägrar och överklagar beslutet gång på gång. Hoppet grusas, det blir ytterligare dagar i fängelse trots att rättssystemet beslutat att han inte alls ska vara där.

Vanmakt är rysligt och det enda behaget tv-tittaren erbjuds är glädjen över att man inte bor i USA. Det är tur att man bor i Sverige med ett fungerande rättsväsende, där ingen oskyldig buras in. Nåja, Kaj Linna och möjligen ett antal andra, men i alla fall – i huvudsak fungerar rättssystemet och ingen svensk åklagare agerar av illvilja.

Ian Lundin skulle nog inte hålla med. Den i Genève boende oljemagnaten, en av världens rikaste svenskar, har i åtta och ett halvt år varit föremål för en förundersökning, misstänkt för medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan åren 1997–2003. Misstänkt är även Lundin Petroleums vd Alex Schneiter, även han boende i Schweiz och dessutom schweizisk medborgare.

I Lundinmålet är skuld- och ansvarsfrågan oerhört komplex, utmanande och svår – i brist på bättre ord. Många har, liksom jag, försökt sätta sig in i materialet. Underlag saknas inte. Men jag kan ärligt säga att jag varken vet ut eller in – även om många andra journalister tvärsäkert konstaterat att med stora oljeförmögenheter följer en skuld. Men är det en skuld i brottslig mening? Även åklagaren och hans team har tvingats rådfråga Sveriges främsta juridikprofessorer.

I Lundinmålet är geografi viktigt. Att utreda händelser i områden som man inte kan nå av säkerhetsskäl, i en region som numera hör till ett annat land och där eventuella vittnen och offer har flyttat till en tredje plats. Allt detta stärker bilden av att Magnus Elving antog ett Sisyfos­arbete i mitten på 2010 när han, efter att ha läst den så kallade ECOS-rapporten, beslutade att öppna en förundersökning. I sju och ett halvt år var Elving också förundersökningsledare innan han vid årsskiftet blev utbytt och ersattes av åklagare Henrik Attorps. Åtalsbeslut har ännu inte fattats och de misstänkta har upprepade gånger vädrat sin frustration över den långsamma gången.

En önskan flyttar inte berg, eftersom samhället och dess medborgare i alla demokratier och fungerande rättsstater förväntar sig en gedigen och grundlig utredning innan åklagare ska fatta åtalsbeslut. Lagboken medger att en förundersökning kan pågå till dess att gärningen preskriberas, men nog förväntar sig samhällets aktörer en mer skyndsam gång än så.

Oljemannen Ian Lundin, god för 7 miljarder kronor enligt en uträkning, har råd att anlita dyra försvarsadvokater; han har redan ett team av juridiska experter som har synat olika spörsmål på senare tid. Det kan tyckas som ojämbördig kamp mellan en miljardär med djupa fickor och en åklagare i Stockholm, som i perioder haft varierande bemanning att nyttja – ibland en handfull utredare, periodvis färre än så. Affärsvärlden, som synade rättssystemets svaga utfall i ekobrottmål, slog nyligen fast: »Staten är inte svag. Staten är alltid den starkaste parten och har alltid större resurser än den anklagade, även miljardärer.«

Lundinlägret kan vägas mot hela Polismyndigheten och Åklagarmyndighetens anslag för i år: 24 miljarder kronor. Historiskt sett är statens utgifter för att utreda och förhindra brott runt nio gånger högre än försvarssidans utgifter, vilket visar på maktproportionerna och då tar man inte hänsyn till åklagarens maktmedel: att häkta, avlyssna telefoner och begära kvarstad.

Om vi utgår från att åtal mot Lundintopparna väcks – allt annat vore sensationellt – kommer tingsrättens dom sannolikt att överklagas till hovrätten; de unika omständigheter och ovanliga lagrummet som åberopas tyder på att målet möjligen kan prövas också i Högsta domstolen. Sannolikt går det åtta–tio år från det att åtal väckts tills dom fallet i sista instans. Då har cirka tre decennier hunnit passera sedan händelserna i Sudan. Blir domen fällande kommer det med stor sannolikhet att inledas skadeståndsprocesser; det har talats om fyra–fem miljarder kronor, minst. Folkmord och pengar, krigsherrar och olja, rikedom och fattiga i Sudan – tyvärr har Lundinmålet alla nödvändiga ingredienser för en ny Netflixserie och intresset för ovanliga rättsprocesser kommer sannolikt inte att minska.