Miljöaktivister måste bli bättre på att granska fakta

Nyheten slog ner som en asteroid bland klimataktivisterna. En rapport från Världsnaturfonden pekade ut visenterna (av alla djur) som mirakulösa miljöhjältar. En flock på 170 visenter i Rumänien bidrog till att binda lika mycket koldioxid i marken som 1,88 miljoner bensindrivna bilar släpper ut. Det innebar att en enda betande visent tog bort lika mycket koldioxid från atmosfären som de årliga utsläppen från 11 000 bilar. Nyheten kablades genast ut av The Guardian och hade betraktats som fakta om det inte vore för journalisten Per Snaprud på tidningen Forskning och Framsteg. Han tyckte det verkade vara för bra att vara sant och kontrollerade uppgifterna med experter som höll med. Det visade sig att de forskare som utfört studien multiplicerat en uppgift om kolintag en gång för mycket. Ett misstag på grundskolenivå.  

Per Snaprud publicerade en artikel om dundertabben och därefter dröjde det inte länge förrän WWF skamset drog tillbaka rapporten och The Guardian korrigerade sin text.  

Av detta kan man lära att det ännu finns faktagranskande journalister, även om det ibland inte verkar så.  

Själv kan jag inte sluta tänka på visenter, vilket känns lite otippat. 

Visste ni att en fullvuxen visenttjur kan väga upp till 900 kilo och ha en mankhöjd 195 centimeter? Trots storleken är de snabba och kommer enkelt upp i en hastighet av 50 kilometer i timmen och kan hoppa över ett två meter högt stängsel.  

För några tusen år sedan vandrade stora flockar omkring i det område som skulle bli Sverige. I dag är de borta, men det finns planer på att återinföra visenter i ett område utanför Västerås.  

Kanske inte det roligaste djuret att stöta på i skogen, särskilt om det handlar om en skenande flock. Men några nedtrampade bärplockare får man väl ändå tåla i koldioxidbindandets namn? Dessutom kan ju både varg och lodjur riva får utan att få några efterräkningar, så varför inte låta visenterna trampa fram? Det är ju bättre om de gör nytta i naturen än som i dag bli bortklemade på någon djurpark?  

Skämt åsido, för kampen om skogen är ingen lek. Tvärtom är striden mellan klimataktivister och skogsägare både högljudd och infekterad. Det beror mycket på användandet av artskyddsförordningen som fridlyser alla vilda fåglar samt vissa växter och djur.  

Markägare som vill avverka sin skog får inte tillstånd att avverka skogen om någon av dessa arter finns på deras marker.  

Aktivister, eller de ideella skogsnaturvårdarna som de kallar sig, ger sig därmed ut i skogen för att leta upp fridlysta arter som kan stoppa avverkningen. Så har orkidén knärot och den tretåiga hackspetten hindrat bönder från att avverka den skog som släkten ibland ägt och vårdat i generationer.  

För dessa markägare innebär inte bara avslagen ekonomisk katastrof, utan också att grundlagsstadgade ägarrätten sätts ur spel. Någon statlig rätt till ersättning ges vanligtvis inte i dessa fall och både politiken och juridiken är oklar.  

Aktivisterna, som frodas i det oklara rättsläget, anser självklart att de är miljöhjältar som ”stoppar den illegala förstörelsen” och att ”brutala kalavverkningar och noll miljöhänsyn är normaliserat”. 

Det låter som om hela landet var ett ödsligt kalhygge, men Sverige består fortfarande av 70 procent skog, varav 1 procent avverkas årligen. Sanktionerna mot den före detta stora virkesexportören Ryssland gör måhända att fler svenska träd behöver fällas, men hellre det än att gynna anfallskriget mot Ukraina.   

Sådana protester viftas dock bort med att småskogsägare, politiker och allmänhet är ”totalmarinerade i skogsbrukspropaganda”.  

Revolutionen kräver sina offer.  

Som Margot Nilsson i Ångermanland som inte fick avverka eftersom det fanns en barkplattbagge på grannens mark. Eftersom den borde få chansen att sprida sig till Nilssons mark, får träden stå kvar tills de faller och inte ens då får de flyttas. 

Med sådana exempel är det inte konstigt att de radikala klimataktivisterna skaffar sig fler fiender än vänner. De senaste årens upptrappade aktivitet med fastlimning i vägar, vandaliserat kulturarv, störda möten, sabotage och allt vad de nu sysslat med, verkar mest gjort folk förbannade. 

När det gäller skogen är det en bedrift i sig, eftersom det knappast finns någon som vill se den förstörd. Allra minst de som äger och förvaltar den åt kommande generationer.  

Per Snaprud, hjältejournalisten på Forskning och Framsteg, tycker att miljöaktivister måste bli bättre på att granska vetenskap. Så sant, släng gärna in lite nedtrappat tonläge och respekt för andra. Och från politiskt håll krävs ett tydligt regelverk om ersättning åt de skogsbönder som inte tillåts avverka. Sedan blir det nog bra, med eller utan visenter. 

***

Läs även: Artskyddet kväver svensk skogsnäring

Läs även: Bonderevolt i Europa