Millenniemonstret
Det var för att undkomma den klibbiga Manhattanhettan som jag en sommardag för sex år sedan flydde in på New York public library. Där på display i ett luftkonditionerat rum låg originalmanuset till Mary Shelleys »Frankenstein« i en monter. Man kan verkligen drabbas av dåndimpen för mindre.
Det var första gången som det handskrivna manuset, komplett med Shelleys egna överstrykningar och korrigeringar, visades i USA. Utställningen »Shelley’s ghost: The afterlife of a poet« visade föremål från Mary Shelley, hennes man Percy Bysshe Shelley och hennes föräldrar William Godwin och Mary Wollstonecraft.
Nu var det egentligen (och givetvis, för så ser ju världen trots allt ut) Percy Bysshe Shelley som utställningstiteln syftade på. Men den romantiske rebellen i all ära – och de poetiska gudarna ska veta att han var en person som också dagens Pete Doherty-anhängare kan drabbas av exalterat förmaksflimmer inför – med historiens facit i hand skulle det bli hans fru som författade det största verket av de två.
Hur kan det ens vara möjligt att det är 200 år sedan som den då 18-åriga(!) Mary Shelley skrev historien om Victor Frankenstein och den förbannelse som han drar över sig själv när han leker gud och skapar liv? Hur kan den getts ut 1818? Den är ju så modern!
»Frankenstein« är en historia så välkänd att också de som inte läst romanen kan få för sig att de vet vad den handlar om. Att det är en skräckhistoria om ett monster som vänder sig emot sin skapare och ger honom död som hämnd för det som han inte kan få. Victor Frankenstein skapar sin egen olycka.
I själva verket är ju Mary Shelleys historia en stor kärleksroman. Bortom det uppenbara skräckelementet med en varelse som sytts ihop av delar från döda människor finns berättelsen om en kännande varelses längtan efter att få älska och bli älskad.
Huruvida den brittiska tidningen The Suns utspel i början av mars egentligen var ett ärligt missförstånd eller en lågt placerad fälla twittrar numera de lärda om.
»Snowflake students claim Frankenstein’s monster was a misunderstood victim with feelings« (snöflingestudenter hävdar att Frankensteins monster var ett missförstått offer med känslor) basunerade tidningen ut i ett försök att hetsa upp motståndare till politisk korrekthet. För här kommer den blödiga millenniegenerationen och vill se trippelmördaren Frankensteins monster som ett offer för sina omständigheter! Han är ju faktiskt kriminell! Lås in buset!
The Suns påstående fick det (allmänt) belästa England att tappa hakorna. Hade tidningen verkligen missat hela poängen med ett av landets främsta litterära verk? Nu hade det väl antagligen gått lite fort i klickhetsen men det finns något i det billiga greppet som är lite uppfriskande. När gamla dogmer tillåts att raseras och omvärderas av en ny generation.
Just nu spelas »Frankenstein«, i uppsättning av Teater Barbara på Playhouse Teater i Stockholm.
Det är en underbar föreställning med Johan Ehn som monstret, Tomas Åhnstrand som Victor Frankenstein och Happy Jankell som Elizabeth. Den sistnämnda är en idol för millenniegenerationen – en influencer med 65 000 följare på Instagram (på sin bild från »Frankenstein«-premiären har Happy Jankell fått över 4 200 likes).
Genom henne får nu en ny generation sin ingång till Mary Shelley och hennes tankar om kärlek och utanförskap (dock inte att förväxla med 2010-talets Reinfeldtska annektering av ordet). Happy Jankells Elizabeth lyfter också fram feminismen som Shelley, som dotter till den feministiska ikonen Mary Wollstonecraft, givetvis hade med sig.
Det skiljer förvisso 200 år mellan den 18-åriga Mary Shelley och dagens 18-åringar men det som förenar människor och monster är i vissa avseenden tidlösa.
Läs mer av Kristin Lundell:
