Min fars land

När jag var fem år gammal blev jag knuffad på förskolan av två pojkar. Ärren från de fula såren syns än i dag på min vänstra hand.

Medan mina föräldrar tröstade mig den kvällen beklagade jag mig över »franskarna« (de talade franska) som angripit mig. Till min stora förvåning, och lite irritation, började min pappa då i stället fråga mig varifrån de kom. Jag visste att de kom från Afrika. Men varifrån i Afrika? Var det Kamerun? Nej, det var nog från Senegal. Hade jag pratat med dem om Senegal, undrade pappa. Till hans besvikelse hade jag inte det. Då berättade han själv lite om detta spännande land. Jag väntade på någon slags bortförklaring till att »franskarna« varit så dumma. Den kom inte.

Om han ville väcka mitt intresse för Västafrika, eller inpränta faran med uttryck som »franskarna«, det kommer jag aldrig få veta. Men som vanligt lyckades han smitta mig med sin obotliga nyfikenhet på världen. Att det hos varje person finns en unik tråd som går rakt in i världshistoriens och världskulturens väldiga väv – och som man bara måste prata om.

I dag inleds sverigedemokraternas så kallade landsdagar, deras årliga kongress. Krisen och arbetslösheten ska nu ge dem riksdagsplatser, vågmästarställning och kanske makt över framtida regeringar.

Jag skulle kunna skriva om det rationella. Om de studier som visar att invandring varken ökar arbetslösheten eller sänker lönerna för de sämst ställda. Om den ESO-rapport som släpptes så sent som i går, som visar att statsfinanserna i stort sett inte påverkas alls. Att det räcker att 72 procent av de utlandsfödda jobbar för att invandringen ska vara en ren nettointäkt för svenska skattebetalare.

Men här vill jag i stället tala om det irrationella – om känslorna.

Många politiker tror att främlingsfientlighet följer politikens vanliga cyniska lagar. Om folk klagar på vården, öka anslagen. Om folk klagar på utlänningar, minska invandringen. Närma sig främlingshatarna litegrann.

Detta är inte bara omoraliskt, det är dumt. I Danmark, Norge, Holland, Schweiz, Belgien, Österrike, Frankrike – listan kan göras än längre – har varje nytt försök att närma sig de främlingsfientliga bara lett till att extremisterna stärkts.

Skälet är att främlingsfientlighet inte har med rationalitet att göra. Inbyggd i hjärnans stresscentrum, amygdala, sitter grottmänniskans rädsla inför det vi inte känner igen. Ju mer vi associerar nedsättande om utlänningar, desto mer stimuleras amygdala att rikta oro, stress och ilska mot det främmande. Desto mer bryts våra rationella försvar mot rädslan ned.

Men det fina är att det moraliskt rätta i detta fall är det politiskt effektiva. Vi är ju så mycket mer än amygdala. Vi bär på lika starka impulser av nyfikenhet, optimism och medkänsla.
Det finns bara en enda politiska taktik som långsiktigt beseg­rat främlingsfientlighet. Att med entusiasm oförtrutet upprepa berättelsen om dem som kommit hit för att lägga sina livshistorier till våra, ge oss nya band, mångtusenåriga kulturer och fascinerande platser. Det är så man konsekvent gjort i Kanada, ett av världens största invandringsländer och välfärdsstater, som inte har ett enda invandrarfientligt parti.

Det handlar inte om att vara barmhärtig eller »generös« (som det heter om vår flyktingpolitik). Det handlar inte heller om »omvänd rasism« att ursäkta brister och fel med kulturell eller etnisk bakgrund. Det handlar om motsatsen. Våra moraliska val står vi för var och en, som individer. För varje stenkastande tonåring finns tiotusentals människor som kommit från världens alla hörn för att bidra, bygga svenska bilar, skriva svenska böcker, rädda svenska liv.

Ytterst handlar det om värdighet. Mitt Sverige är ett framåtsyftande och optimistiskt land, öppet mot världen. Med kärlek till människor och till deras öden. Detta är mitt fädernesland, min fars land, och det tillåter jag inte att någon främlingshatare tar ifrån mig.

Efter att ha vigt sitt liv åt att söka efter ljusglimten, efter kulturens och historiens band bland alla oförätter mellan nationer, fraktioner och koalitioner, så fick min far i våras cancer. Då föll det sig så att han kom att opereras och vårdas av en svensk-lettisk-iransk kirurg, en bosnisk-svensk läkare, en irakisk-svensk och en iransk-svensk sjuksköterska, bland andra. De gav honom först ytterligare några månader, och sedan en extra vecka till.

Denna sista vecka använde han till att prata med oss om världens historia och kultur, och vår lilla familjs tråd genom allt detta. Och, naturligtvis, frågade han, obotligt nyfiket, dem som kämpade för att hålla honom kvar i livet för att få höra deras historia och upptäcka hur deras livsöden på märkliga och spännande sätt vävdes samman med hans och med vårt liv.