Min folkilskna sommar
Himmel, horisont och sand som finkornigt rörsocker. Jag har dragit med mamma den extra långa, hemliga vägen genom tallskog och strandråg. Nu är vi äntligen framme vid viken som ingen hittar till, förutom en och annan läderartad nudist. Och just som man talar om trollen, här kommer en knotig nakenfis spatserande med det tunna håret i hästsvans. Men. Vad är det som glittrar och glimmar i änden av hans …? Vi tar på oss solglasögonen för att kunna stirra utan att bländas av detta blixtrande underliv. Och nu ser vi. Minsann. Uppträtt på självaste instrumentet sitter en fingerborg i silver, stort som ett väl tilltaget snapsglas. Och det är på väg rakt emot oss, käckt pendlande från höger till vänster. »Jävla dåre, försvinn härifrån«, väser jag. »Men hur får man den att sitta fast?«, mumlar mamma och ler mot främlingen. Det får hon ta reda på själv, jag tänker springa ner och gömma mig i vattnet tills han går.
Jag blir nämligen lite folkilsk på sommaren. Det är därför jag så desperat försöker vara där ingen annan är. Min idé om semesterparadis är natursköna platser i slutet av ingenstans befriade från tecken på mänskligt liv. Om hundar säger man att de snabbt förvildas om de kommer bort i skogen; efter två till fyra dagar börjar de undvika människor, inklusive förra ägaren. Jag fattar precis. Från det ögonblick jag flyttar in i sommarstugan dröjer det mindre än en vecka innan jag slutar tvätta mig och svara i telefon, och i stället börjar bekymra mig för att någon idiot ska komma körande på min väg bakom mitt hus.
När jag berättar att jag gärna hamnar i ett tillstånd där jag bara vill tiga, glo och vara i fred, svarar de flesta att det låter sunt och skönt. Tyvärr är det snarare tvärtom. Precis som vissa inte kan hantera mat, spel eller droger, har andra svårt att hantera enskildhet. Jag tror till exempel att nästan alla som lider av »massinvandringen« långt dessförinnan började lida brist på sociala sammanhang, närhet och ögonkontakt. Och det behövs ingen examen i psykologi för att se att makt, pengar och privilegier driver fram fysiska och mentala avstånd till andra människor som exempelvis kan göra det otänkbart att låta grannens blyga unge meta abborre från den egna strandtomtens brygga, eller utmynnar i bisarra idéer som att förbjuda fattiga att tigga.
Att slippa andra människor är bekvämt men farligt. Det dröjer inte länge innan man gått varvet runt i sitt eget huvud. Och när samma gamla tankegods tröskats runt ett tag börjar man i allmänhet gå sig själv på nerverna. För att stå ut blir man snart tvungen att vända klådan utåt. Tacksamma objekt är löst folk man inte känner på ett intimt och personligt plan, och vet lagom lite om eftersom de erbjuder störst projektionsytor för fria fantasier om hur konstiga, dåliga och annorlunda de är.
Jag ser hur mamma och silvergrejen pratar och nickar. Plötsligt längtar jag efter den person som jag brukar bli när semestern är slut och vardagen åter fylls med röster, ansikten och mellanmänskliga utbyten av energi, blickar, ord och känslor. När det förvildade drar sig tillbaka och släpper fram den sociala och empatiska flockvarelse som evolution och civilisation slipat fram. Den där hyggliga Medmänniskan som antagligen är den främsta anledningen till att mänskligheten inte dött ut för länge sen.
Samtalet avslutas och nakengubben vandrar vidare medan mamma dukar fram fika. »Väldigt trevlig karl, hade antikaffär tydligen!«, säger hon. Jag tar en bulle ur påsen och väntar på fortsättningen. »Och själva smycket? Fick du någon klarhet?« För en sekund ser mamma oförstående ut. Sen fattar hon. »Jaha den. Nämen det var inget konstigt. Den satt fast med en liten pinne genom pungen. Kaffe?«.
