Mina barn behöver en kulturkanon

”Vem fan är herr Gurka?” Så lyder den humoristiska punchlinen i en anekdot om en invandrare som deltog i ett tävlingsprogram på tv och fick frågan: ”Vad dansar Herr Gurka?” Mannen hade av naturliga skäl ingen aning om vem fan herr Gurka var. Det är en illustrativ historia, och kulturminister Paris Liljestrand drog den när hon talade vid ett seminarium i riksdagen i våras om den svenska kulturkanon som Tidöpartierna har enats om att ta fram.

Herr Gurka är en emblematisk figur. För många medelålders svenskar rymmer han en rejäl dos nostalgi. Sången om Herr Gurka och andra rim och ramsor (för att inte säga poesi) av det lyriska geniet Lennart Hellsing är sådant vi vuxit upp med. Samma texter har ofta också förgyllt de egna åren med småbarn. Herr Gurka, Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Bagar Bengtsson och alla piraterna i Sjörövarboken är en litterär nationalskatt, värd att hållas levande för kommande generationer.

Nyligen skrev SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl om de litterära verk som hon tyckte borde ingå i en svensk kulturkanon för barn. Särskilt lyfte hon fram nyanlända unga, och frågade sig vilka nyckeltexter som kunde stötta dem och deras föräldrar i att bättre begripa sitt nya land. Sedan följde en genomgång som jag i stort sympatiserar med, eftersom jag är positiv till att det tas fram läslistor på klassiker för svenska skolelever att välja från. Jag tror nämligen att det är bra för ett land att de som bor där är en gnutta bevandrade i det gemensamma kulturarvet.

Med det sagt är frågan komplex. Att svenskar inte delar kulturella referenser i dag handlar inte bara om att två miljoner medborgare är utrikesfödda, utan i minst lika hög grad om att de årskullar barn som fötts under 2000-talet lever i symbios med smarta telefoner och sociala medier och till stor del har slutat läsa böcker på det vis man gjorde förr.

Vid en familjemiddag häromkvällen testade jag på skoj urvalet av barnklassiker i Tove Lifvendahls artikel på två tonårssöner. De är födda och uppvuxna i Sverige med svenskfödda föräldrar. Jag vet att de älskade Lennart Hellsings rim som riktigt små, vi hade alla hans klassiker, men när jag nämnde Herr Gurka och kompani tog det ett tag innan de kunde erinra sig dem.

Jag fortsatte läsa ur Lifvendahls lista. Elsa Beskow. Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin? De blängde på mig. Men Putte i blåbärsskogen då? Hattstugan? Dem läste jag garanterat för er! Näh vah, det hade de inget minne av. Sedan kom folkvisorna ”Skära, skära havre”, och ”Uti vår hage”. Barnen stirrade nollställt på mig. Medan detta pågick satt barnens farbror – sedan många år bosatt i utlandet – bredvid och nickade alltmer upplivat. Jajemen, han kunde varenda en av de där titlarna. De väckte varma minnen av barndomens midsomrar och skolavslutningar.

Sedan var det dags för nationalsången. ”Du gamla du fria”? sa jag och såg uppfordrande på killarna. Jo, den kunde de. Typ i alla fall. Och ”Den blomstertid nu kommer” var bekant, även om en av dem som gått i judiska skolan inte kunde texten, eftersom det är en psalm.

Sådär höll det på. När jag kom till Viktor Rydberg på Lifvendahls lista vaknade den äldre sonen till, inte för att han kände till dikten ”Tomten” utan för att Viktor Rydberg numera är namnet på ett känt gymnasium. ”Det var också en författare”, sa jag torrt. När jag slutligen yttrade Barnen från Frostmofjället svarade de inte ens, utan tog fram sina mobiler. Även deras farbror såg förbryllad ut.

Jag undrar hur många infödda svenska 2000- och 2010-talister som egentligen hade klarat den där frågesportsfrågan om Herr Gurka. En kulturkanon i skolorna kan i vart fall inte skada.

***

Läs även: Det här borde svenska journalister läsa

Läs även: Lycka till med att id-märka alla katter