Ministern som pinkade på sina egna skor
Så lätt gick det inte att bli av med chefen för Försäkringskassan.
Annika Strandhäll var ett av stjärnskotten i regeringen. En politiker med potential att bli partiledare och statsminister. Ansvarig för ett för Socialdemokraterna klassiskt viktigt område, vård och försäkringar. Men så »pinkar hon ner sina egna skor«, som en väl insatt källa uttrycker saken. Hastigt men inte lustigt sparkade hon Försäkringskassans framgångsrika generaldirektör Ann-Marie Begler. Obegripligt och chockerande för de flesta inblandade, och nu står ministern där med en affär på halsen, en skada hon åsamkat sig själv.
Möjligen hade Annika Strandhäll hoppats att Ann-Marie Begler skulle avgå självmant och kanske acceptera något annat jobb när hon på kvällen kallades till ministern för att få sparken. Hur det verkligen lät i det rummet är det få som vet, men något annat uppdrag förefaller Begler inte ha varit intresserad av. Hon ville uppenbarligen vara kvar på den myndighet hon lett med framgång enligt de direktiv hon fått från regeringen.
Regeringen har rätt att styra sina myndigheter, både formellt och informellt. Det råder faktiskt en lydnadsplikt för myndigheterna under regeringen. Den makten har regeringen som kollektiv, och det finns också ett utrymme för informell styrning genom dialog och möten mellan myndighetsföreträdare och den politiska ledningen. Statsråden får dock inte gå in och styra och ställa i enskilda ärenden.
Försäkringskassan är en av de största och viktigaste myndigheterna, som gör av med 230 miljarder årligen. Myndighetens beslut påverkar livet och levnadsbetingelserna för hundratusentals människor i behov av samhällets stöd när de är sjuka och svaga. Varje sådant beslut innehåller en potentiell politisk bomb, inte minst när valet närmar sig. En sjuk och utförsäkrad industriarbetare eller undersköterska som hanterats »illa« av en hårdhänt försäkringskassa kan sänka en regering. Varje sådant ärende, som kan bli stort i medierna, kan också bli stort i valet.
Det är oron för detta som förefaller ha varit det bakomliggande motivet för att ge generaldirektören sparken. För även om myndigheten bara gör vad regeringen sagt att den ska göra, kanske den kunde bli lite »snällare« när valet närmar sig för att inte genera det ansvariga statsrådet.
En gång i tiden var antalet sjukskrivningsdagar per person uppe i nästan 25 dagar per år. På regeringens uppdrag har det i dag sjunkit till 9,9 dagar, och regeringens mål på 9 dagar beräknas vara nått till årsskiftet. För att klara detta måste myndigheten på ett rättssäkert sätt pröva och ompröva rätten till sjukförsäkring. Under en period fick 99 procent av dem som begärde sjukpenning det de begärde, men då var kontrollen för dålig, tyckte regeringen. Försäkringskassan fick 250 miljoner och 500 tjänster extra för att hantera detta, och beviljandegraden sjönk till 97 procent. Försäkringskassan prövar om de sjukskrivna ändå kan klara »normalt förekommande arbete« och några tusen individer får avslag på begäran om sjukersättning. Det är varje sådant fall som oroar ministern.
Men den oron räcker inte för att myndigheten ska släppa loss antalet sjukskrivningar. Vill regeringen ha andra regler får den formulera om uppdraget. Det har man inte gjort, och Ann-Marie Beglers tillfälliga efterträdare har förklarat att ärendehanteringen fortsätter som förut. Ministern hade kanske hoppats att ett nytt ansikte på gd-stolen skulle ge ett annat intryck, men så verkar det inte bli.
Försäkringskassan har en styrelse som skrivit under redovisningarna och stöttat myndighetens ledning. Revisorer har granskat verksamheten utan anmärkningar, och få beslut ändras i domstolarna. Avskedandet av generaldirektören är dessutom möjligen olagligt om man får tro förre ordföranden i Högsta förvaltningsdomstolen Sten Heckscher. Som tidigare socialdemokratisk minister kan han knappast beskyllas för att vara ute i politiska ärenden. Ann-Marie Begler får ett växande stöd från medarbetare och kollegor.
Den styrelse som har ansvar för verksamheten är också överkörd av statsrådet. Har regeringen förtroende för den styrelse man tillsatt om man inte har det för generaldirektören? Kan styrelsen sitta kvar med hedern i behåll?
Annika Strandhäll är inte längre något framtidslöfte. <
