Minnet som hjälper, minnet som stjälper

Det är givetvis bara mina egna antaganden men nog måste väl Svenska Akademien ha sett fram emot ett lugnt Nobelår. Efter turbulensen kring utnämnandet av 2016 års pristagare, dennes frånvaro vid prisceremonin och efterföljande osäkerhet kring densammes Nobelföreläsning – som kröntes av uppgiften att Bob Dylans text visade sig ha extrema likheter med en uppsats från en amerikansk läxsajt – hade det antagligen varit välkommet med ett mellanår.

Att få gå in i Nobelsäsongen med vetskapen att årets litteraturpristagare har för avsikt att dyka upp och därefter uppfylla alla åtaganden måste ha varit som en lång avslappnande utandning för den ständiga sekreteraren Sara Danius. Inga kontroverser och inget krångel. Bara att dela ut priset till Kazuo Ishiguro, en författare som inte kan väcka några överdrivet negativa reaktioner hos någon, och sedan äta en god efterrätt i Blå Hallen.

Men så kom söndagen den 15 oktober, tio dagar efter att Svenska Akademien tillkännagivit Ishiguro som pristagare och dagen då hashtaggen metoo lanserades över världen. Tusentals bollar sattes i rullning och en av dem rörde sig i riktning Svenska Akademien. Efter att Dagens Nyheter publicerat en artikel där arton, denna i Akademien-sammanhang så magiska siffra, kvinnor trädde fram och anklagade en person i Svenska Akademiens absoluta närhet för sexuella övergrepp har det rått full kuling kring de aderton (och här borde man egentligen revidera siffran till de sexton eftersom Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna sina stolar men inte officiellt fått lämna Akademien).

Att konstatera att hösten 2017 levererat en avgrundsdjup kris för den en gång så respekterade sammanslutningen är ingen överdrift. Magin kring dem som suttit med bildningskortet i skjortärmen är oförlåtligt bruten. De lärda, de kultiverade, de som kan uttala den Nobelpristippade Ngugi wa Thiong’os namn utan att snubbla på stavelserna visade sig inte alls vara moraliskt överlägsna. Ju högre fallhöjd desto hårdare fall. »Vi är inga moralpoliser«, dundrade ledamoten Per Wästberg och så är det ju. Att tro att någon har högre moral bara för att den är bildad är givetvis som upplagt för besvikelse.

Men nu åter till Nobelpriset i litteratur. Det som kommit i skymundan i affärerna som nystats upp och alla turer kring vem som visste vad och i så fall hur mycket. Kazuo Ishiguro tilldelades priset med motiveringen för att han »i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen«. Vi skulle ju prata om Ishiguro men tankarna vandrar till tiden där vi befinner oss exakt precis nu. Så symbolisk motiveringen blir med facit i hand.

»Ingenstans har han skrivit så vackert om minnet, minnet som hjälper oss och minnet som stjälper oss«, förklarade litteraturkritikern Yukiko Duke när hon beskrev Ishiguros roman »Never Let Me Go« i P1 Kulturs Nobelsändning. Åter hamnar vi mitt i vintern 2017. Det är ju minnet som har spelat huvudrollen under de två månader som skakat om samhället på ett sätt som verkade otänkbart för ett år sedan.

Minnet. Och minnen. Händelser som gömts undan har äntligen tillåtits stiga fram och göras upp med. Dammet har borstats undan från det som trängts undan, det som hjärnan ursäktat och normaliserat för att lättare stå ut med.

»Jag försöker som sagt tänka efter  … Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka  …” var Danius svar när DN frågade henne om hon själv bevittnat övergrepp som skett på den så kallade Kulturprofilens klubb. Minnet – det kan både svika och rädda en människa.

I övermorgon delas Nobelpriset i litte­ratur ut och kanske längtar Sara Danius tillbaka till förra årets storm.

Då handlade det ju åtminstone om litte­ratur.