Minns hur särskilt trevliga socialdemokraterna har varit

Alla blev överraskade fast ändå inte när Stefan Löfven aviserade sin avgång härom veckan. Emellertid tycktes medial upphetsning vara påbjuden. För egen del — jag röstade på sossarna i förra valet — minns jag mest de socialdemokrater jag har mött. Hur trevliga de har varit.

Allra mysigast var det nog 1980 hos Michael Manley på Jamaica, där Erik Hörnfeldt, fotografen Lasse Jansson och jag var på en två veckor lång reportageresa (those were the days!). Socialdemokraten Manley hade just förlorat valet och vid det här laget var den mer konservativa Edward Seaga premiärminister. Manley bodde i ett opretentiöst hus i någon sorts landsbygd utanför Kingston. En mysgubbe som bjöd på drinkar. Seaga var inte riktigt lika gullig när Lasse och jag intervjuade honom. Å andra sidan fick vi äntligen gott kaffe och kunde röka våra taxfreetaggar i fred, då det var tobaksstrejk på ön och vi blev överfallna av folk som tiggde cigg. Annat slags röka rådde det dock ingen brist på.

Apropå tobak ihågkommer jag flera särskilt sympatiska sossar. Att stå med Stig Malm och röka utanför radiohuset var alltid nöjsamt. Ännu roligare att ta ett par ciggar med Harry Schein. Både när det ännu fanns rökrum i Radiohuset och senare när de försvann vilket Schein gladeligen sket i. 

Brandlarm, vadå? Han kunde pröjsa.

Att Ingvar Carlsson rökte tror jag inte, men han var förtjusande älskvärd den gång på åttiotalet då han bjöd in oss yngre feminister till Bommersvik, där sovrumsdörrarna inte gick att låsa och lunchserveringen var gratis. På kvällen middag med vin, utan serveringspersonal. Carlsson gick själv runt och skänkte i krusen.

Stramare var det när Marita Ulvskog bjöd in till intellektuellt samkväm på Rosenbad. Jag tror att det blev bättring när Torbjörn Säfve sa ifrån och krävde in något starkare än lättöl i glasen. Och när trivselkillen Daniel Suhonen 2011 ordnade vänstermöte med den jovialiska Håkan Juholt flödade vinet. Den städse charmerande Göran Greider och jag fick röka ute på balkongen. Medan Åsa Linderborg dagen efter beskyllde mig för att ha förstört hennes karriär efter en kort Expressentext dagen efter. Men Linderborg är inte långsint. Vi är i dag helt kontanta.

Fler kvinnor: Maj Britt Theorin. Jag hade en mycket behaglig träff med henne i EU-parlamentet i Strasbourg någon gång på 90-talet. Blev nästan EU-vän på kuppen. Mona Sahlin har jag mött ett par gånger, gärna inom en muntert gemensam rökstund. Men vi var stränga mot henne när hon som jämställdhetsminister fick stå i kö till en av våra feministfestivaler på Kafé 44. Vilket hon köpte med gott humör.

Vidare är Thomas Bodström en rolig och hygglig kille som jag har känt sedan ungdomen genom hans syster Cecilia. Plus deras försynta pappa Lennart. Liksom via Anna Tanze Helsén som var pressis under Göran Persson. Och ett tag satt jag i samma TV4-panel som Stig-Björn Ljunggren som generöst berättade att hans ersättning för medverkan var större än min.

Kors i allsin dar, nu höll jag nästan på att glömma de bedårande kulturherrarna P O Enquist, Anders Ehnmark och Bengt Göransson. En trio som man både njöt av att läsa och samtala med. Margareta Winberg och vänsteravhopparen Margó Ingvarsson icke att förglömma, den senare en utmärkt RFSU-ordförande. Men hon S-kvinnornas Inger Segelström. Njä. Svår kvinna.

Till sist har jag förstås stött ihop med flera schyssta vänsterpartister med Gudrun Schyman i spetsen. Fast jag gillade inte den, vad hen nu hette, som ville betala svart för någon diskussion jag medverkade i.

Om kronprinsessan Magdalena Andersson har jag ingen åsikt. Jag bara hoppas att hon har så mycket betong i boxhandsken att hon kan hålla Miljöpartiet och Centern på armlängds avstånd. Tjoff.