Mitt i skräckfilmsuppföljaren
Västvärldens höjdare vet egentligen vad de gjorde fel 2016. Ändå kan de inte låta bli att göra om det.
Toppbild: AP
Välkommen till helvetesveckan. Behöver ni hjälp att tonsätta den föreslår jag Chris Rea: ”This ain't no upwardly mobile freeway, oh no, this is the road to hell”.
Jag vet inte vad ni minns av 2016, men jag gissar att det som fastnade inte var att FN:s generalförsamling utsåg det till baljväxternas år. Inte heller att ett gäng vetenskapsakademier utropade 2016 till ”Världsåret för global förståelse”. Kanske minns ni att David Bowie och Olle Ljungström dog. Men med tanke på att ni läser den här tidningen är det antagligen Brexit och Trump som blivit kvar i den mentala klippboken.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
2016 var året då David Cameron skulle få britterna att en gång för alla acceptera EU-medlemskapet, men de tog i stället chansen att hoppa av. Det var året då amerikanerna valde en skrävlande fullblodsnarcissist till högsta befälhavare, eftersom Demokraterna inte kunde förmå sig att ge Hillary Clinton sparken.
Ett annus horribilis, som taget ur en skräckfilm, för västvärldens liberala eliter.
Jag har aldrig varit mycket för skräckfilmer och inte heller för uppföljare. Scream 6 kommer inte att visas i det här hushållet så länge jag har åtminstone delad vårdnad av fjärrkontrollen. Men vad gör man när man lever i den blodisande uppföljaren?
Sunday Telegraphs chefredaktör Allister Heath satte tonen redan i förra veckan. ”Harmagedon är här och Storbritannien kommer aldrig att bli sig likt igen”, förklarade han i rubriken. Med den jättelika Laboursegern – ingen tvivlar på att den kommer – i valet den här veckan kommer det konservativa Storbritannien att raderas ut, menar Heath. Det handlar inte bara om att Labour får en enorm majoritet i underhuset, utan också om att det inte längre finns några motvikter. Överhuset spelar inte den roll det en gång gjorde och Keir Starmer kommer under alla omständigheter att fylla det med ännu fler Labourlorder. Torypartiet kommer att vara krossat och de som är kvar kommer att vara mesar. Universiteten är sedan länge vänstervridna, liksom BBC och vid det här laget även storföretagen, som pådrivna av sina HR-chefer gått rakt i wokefällan.
”Framtiden ser förtvivlat bedrövlig ut för konservativa väljare. De gångna åren var bara en uppvärmning: den riktiga mardrömmen är just på väg att börja”, avslutar Heath sin kolumn och man hoppas att han tilldelats en övervakare som stoppat undan rakbladen och konfiskerat hängslen, rem och skosnören.
Och det är ju inte bara brittiska konservativa som står på randen till avgrunden. Demokraterna är på väg att ge tillbaka presidentmakten till Donald Trump, eftersom de inte förmår att flytta på Joe Biden, trots att han står där med vakuum i blicken och hakan tappad. Åtminstone har de inte gjort det när det här skrivs och gänget kring den uppenbart olämplige kandidaten gör allt de kan för att han ska stå kvar.
Det är precis som 2016, men ännu värre. Såsom det alltid är i skräckfilmsuppföljare.
I Frankrike har Emmanuel Macron, Napoleons lillebror, samtidigt gjort precis vad David Cameron gjorde 2016: utlyst ett val för att tvinga folket att svara rätt, men de tar i stället chansen att svara fel.
Déjà vu all over again, som Yogi Berra sa.
Liberaler världen över har länge hållit en idé vid liv, ungefär på samma lönlösa sätt som de håller Joe Bidens karriär vid liv: att det som började 2016 var något slags misstag och att allt snart måste återvända till det normala. Efter den här veckan kommer bara de mest tjurskalliga fanatikerna att kunna tro att det fortfarande stämmer.
Historien är tillbaka. De gamla höjdarna har förlorat greppet totalt. Ett gäng uppkomlingar slåss om att få ta över. Det kommer varken att vara vackert eller smärtfritt, men sådant här händer med jämna mellanrum. Gillar ni inte Chris Rea går det bra med Dylan: you better start swimming or you’ll sink like a stone.
***
Läs även: USA-valet kan fortfarande överraska
