Så är mitt liv som gerbil

Man tänker inte på när man skaffar två gerbilhonor till sonen att en av dem plötsligt kan dö. Förutom all sorg och begravningar i stadsparken som det kan medföra så måste man skaffa en ny. De är, som människor, sociala djur. Jag borde ha räknat ut att den första gerbilen skulle attackera den nya, yngre, gerbilen och försöka döda den. Gerbilerna bevisar således det beteendevetaren Erika Ohlsson skriver i ett debattinlägg i Expressen 12 november. Kvinnor kan inte hålla sams.

Ohlsson hävdar att metoo-rörelsens uppfattning »att män regelmässigt utnyttjar ledande positioner för att på olika sätt utsätta kvinnor för sexuella kränkningar« riskerar att ge en förljugen bild som inte belyser att »kvinnor motarbetar kvinnor både på och utanför arbetsplatsen«. Till stöd nämner hon David Buss 80-talsforskning om kvinnors intra-sexuella konkurrens i syfte att knipa bästa mannen; och Joyce Benenson vars studie 2013 tar avstamp i jämförelser mellan vårdande kvinnor och andra däggdjurshonor.

Jag fastnar i en sorts kontemplation framför gerbilburen. Det här är alltså jag? Ta in en ny, yngre kvinnlig kollega på redaktionen så jävlar i mig ska ni få se på catfight! Sådan är min natur. Som däggdjurshona. Jag måste ju bilda par med en man och få barn.

Har jag redan en man? Och barn? Oj.

Jag skiljer gerbilhonorna åt med ett galler i buren. Efter fem dagars lagrade doftspår minns de inte längre att de inte känner varann. De gräver ner sig och ligger i ett enda nystan i en håla. Nu börjar jag verkligen känna igen mig. Det är inte så lite likt mig och mina fyra barndomsväninnor, jämt tillsammans, så hopvuxna att talet och dofterna synkade. Vi grävde oss genom tonårens fallgropar och sov ihop i de mest varierade hålor. Ibland bråkade vi. Oftast inte. Varje gång fick vi höra att det var typiskt tjejer att inte kunna hålla sams.

Är det ett spritt problem att kvinnor motarbetar kvinnor? Så stort att vi borde lägga ner hela debatten om mäns våld mot kvinnor för att ta tag i det i stället? Jag tänker på en kvinnlig kollega på en av mina första arbetsplatser som märkte att jag inte fattade det internpolitiska spelet och förklarade det för mig för att jag skulle ha bättre chans att få de positioner jag ville ha. Men en svala gör ingen sommar och enskilda erfarenheter duger inte när Jordan B Peterson svischar genom världen med flygfotogen och backlash som bränslen.

Däremot är det en urgammal sociologisk sanning att de underordnade sköter sin underordning bäst själva. Skitsnack och intrigerande har aldrig varit ett typiskt kvinnligt beteende, det är den underordnades motvapen för att slippa halka ensam ner på botten. En psykologisk mekanism som historiskt har utnyttjats av kyrkan och brukspatroner: Med en uppsättning hårda regler för kvinnors/arbetares/gudstrognas anständighet börjar människor i beroendeställning att bevaka varandra i sin oro för att själva inte leva upp till kraven. I dag, äntligen, är kvinnor inte så beroende längre. Mer än av att slippa ett latent hot från vissa män om (sexuellt) våld.

Efter en stund börjar jag se en viss skillnad mellan mig och gerbilerna. Är de inte ganska svaga djur? Rent mentalt? Häromdagen gnagde de hål i vattenflaskan och berövade därmed sig själva all tillgång på vätska.

»Skyll er själva!« tänkte däggdjuret med ryggmärgsreflexen.

Men människan i mig fixade en ny vattenflaska. Skön känsla att vara den som kan välja. Den som inte är ett offer för primitiva instinkter och behov.

Varsågod söta gerbilerna. Jag vet att ni inte kan hjälpa det. Det ligger i er gnagarnatur.

Nina van den Brink är kulturredaktör. Läs hennes artiklar här.