Mitt liv som konservativ

Följetongen fortsätter, vare sig ni vill det eller ej. Förra månaden var jag en aning missnöjd med regeringen. (Och jag skulle kunna fortsätta: detta ovärdiga sätt att trixa med siffror … att föredra fördomar framför forskning, om forskningen inte bekräftar fördomarna … och då ersätta den med lydiga privata konsulter … etc. Men andra kan göra det åt mig.) Lite kul var det ju att jag lyckades reta upp några troende Anders Borg-are.

Vad jag däremot inte kan förlika mig med är sättet som en lösryckt mening citerades av DN Kultur. Att en text där jag ber om att bli bemött med argument snarare än slogans själv omedelbart reduceras till en slogan. Att jag framstår som vilken banal vänstertyckare som helst.

Ja, en banal tyckare är jag såklart, eftersom jag var fjärde vecka publicerar blandade åsikter av egentligen inget bättre skäl än att jag får betalt för det. Men vänster har jag ju aldrig varit. Somliga andra kulturarbetare som nyligen upptäckt att de inte är vänster har ansett detta så epokgörande att det motiverar en oändlig mängd helsidor kring ämnet. Jag hyser inga sådana illusioner. Däremot är jag intresserad av vad det egentligen innebär att »vara vänster«. Jag tror att man måste ha ett slags passion för rättvisa, som jag saknar. Inte så att jag är emot rättvisa. Det finns många goda pragmatiska skäl för en stat eller värld med själv­bevarelsedrift att sträva efter att utjämna orättvisor. Men jag har så mycket annat att tänka på. Konsten. Mig själv. Och världen kommer fortsatt att vara en i grunden vidrig plats i vilket fall som helst.

Förresten har jag kanske fel i min definition av vänster. Moderaterna har ju nyss lanserat sig som partiet som »älskar människor«. Ytterligare något som skiljer dem från mig.

Jag antar att jag helt enkelt är konservativ. Men det kan man ju inte säga i det här landet, höll jag på att säga. I vart fall inte om man inte vill bli associerad med de professionella kverulanterna på Axess och deras ressentimentsfyllda bloggfans. (Vad gjorde reaktionära med för mycket fritid före internet? Jo, jag minns det faktiskt: de antastade folk i kollektivtrafiken och sa att allt var Palmes fel.) Annars stämmer allt: jag vill att det ska vara som förr i tiden. Före Facebooks senaste omgörning. När alla skolbarn fick lära sig Tegnérs »Det eviga« utantill, med revolutionsromantik och allt. När män var män och gick i puder och trikåer och deklamerade grejer. När prinsessor inte hade Harlequinboksnamn.

Det vill säga, utom när jag inte vill det. Jag råkade häromveckan fundera lite på det nya könsneutrala pronomenet »hen«. Min första instinkt var såklart att det var fult och onödigt. Sen tänkte jag: varför inte? Det avgörande är om ordet används som en ersättning som gör språket fattigare, eller ett tillägg som gör det rikare. Som ett alternativ till otympliga »han eller hon« och motsvarande är det ju faktiskt praktiskt. Men vad gör man av objektsformen? De lärde säger att det antingen ska vara »henom« eller att ordet ska förbli oböjt. Två enligt mig otillfredsställande alternativ. Här är mitt förslag på böjningsformer: Nominativ: hen. Ackusativ: hum. Dativ: hom. Genitiv: hens. Vokativ: hoho! Behövdes det en lokativform skulle den vara: hem.

Annorlunda uttryckt är jag för nymodigheter som gör språket krångligare, men mot dem om de gör språket enklare. Precis som samtliga politiska partier de senaste decennierna har förhållit sig till skattesystemet, för att våga sig på en liknelse.

Nu ska jag återgå till att skriva på mitt nationalepos. Det är en otrolig tur att jag inte bestämmer i det här landet.