Modehusen och museerna har bytt plats
Modeindustrin använder konsten i brist på egen kreativitet.
Toppbild: TT
Andy Warhol visste kanske inte exakt hur rätt han hade, när han sade att i framtiden kommer alla varuhus att bli museer och alla museer att bli varuhus. Sen gjorde han konst av Campbells tomatsoppa och andra kända varumärken som Marilyn Monroe och Jackie Kennedy. Warhol var god vän med modeskaparna Halston och Dianne von Furstenberg, men att kalla honom modekille… nej.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu är framtiden här, lite vriden åt ett håll Andy inte tittade så noga på, och modemarknaden lever ett uppmärksammat liv. Metropolitan Museum hyser The Met Gala, en insamlingsgala som är en av de större modehändelserna i New York. Där syns de som vill synas och de som vill synas bara. Modeveckan i New York i år lade sig nära konsterna med modemärkena Thom Browne’s häng på författaren Edgar Allan Poe, och Gabriela Hearst på målaren Leonora Carrington.
Tate Britain är inte sämre. Snart öppnar utställningen Fashion, identity, painting: explore the unique work of John Singer Sargent. Och visst är drastiska kläder ett av målaren Singer Sargents särdrag. Så helt fel är det ju inte att säga att han använde mode för att uttrycka identitet och personlighet. Men om fokus förr var personporträtt, drar det nu mot klädporträtt. De kläder som användes i porträtt då ska nu visas rent fysiskt, bredvid målningen.
Financial Times skriver att om John Singer Sargent levt i dag skulle han lätt kunnat vara konstnärlig ledare i något av lyxmodehusen. Tillåt en enkel brödskrivare att invända. Inget modehus i dag har användning för en målare som kreativ kraft. Modehuset vänder sig utåt i egen kraft och erbjuder sin identitet till hotell, museer och media. Och det är modevärlden som approprierar, detta läskiga ord, andras konst.
Vi köpte just en t-shirt med Rolling Stonesmotiv till fyraåringen, jo vi gjorde det, och där är beviset mitt i puddingen. Artisten har flyttat in i varuhuset.
Men modevärlden är så mycket skickligare än en tisha på Zara. Adeln som poserar i klassmagasinet Tatler och delar med sig av sina ägor om de får tillräckligt många tidningsuppslag, klär sig i varor vars pris står i bildtexten, granne med bilden. Ja, och naturligtvis intill modehusens namn. Ofta handlar det om ägare till stora herresätena som är beroende av inkomster från filminspelningar och vanligare människors bröllop så ja, modebranschen är viktig. Branschen är viktig inte bara för kläder, skor, smycken och glasögon, utan också för inkomster från statusevenemang.
Naturligtvis kan också modeindustrin låta sig ”överraskas”. Visst är det fina fisken om en influencer, alltså någon med många följare, visar sig bära på en modeskapare som vill ut. Den kan ju förväntas ha massor av ”vanlisar” som kommer att köpa det man lanserar… Så varför inte berätta vilka underbara underkläder som kändisen just råkat skapa? Nej, just det. Sju noll till modeindustrin.
Den som vill överraska sin köpare i dag, skapar en popup. Ja, en lokal på ett oväntat ställe. Popupen liknar mer ett galleri än en butik och det sparsmakade utbudet visar att detta är motsatsen till en outlet, där köparen översvämmas av grejer. Nej, detta handlar om exklusivitet i specifikt urval riktat till den medvetne. Vad låter det som? Just det, ett museum.
Museishoppar behöver vi inte ens tala om. Den mångfald av pappersservetter som där brukar välla ut ur hyllorna… nej tack, Ullared. Och tack, Andy.
Nu är vi vid nästa steg, tabu fram till nyligen. Riska inte allt genom att blanda mode och politik. Men politiken tar sig in på modescenen och väldigt tidsanpassat är antisemitismen ämnet. I serien The New Look på Apple-tv porträtteras modeskaparna Dior och Chanel i skenet av vad de höll på med i andra världskrigets Paris.
Bara en fråga när nu mode ligger så rätt i tiden. Varför ser modellerna som bär kläderna… så förebrående ut? Det är ni som sitter vid det dukade bordet!
***
