Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig
Alla är kränkta, eller sekundärkränkta. För känner du dig kränkt så är du per definition också det.
Toppbild: Unsplash
Jag var väl en så där fem, sex år när mormor tog med mig till medborgarhuset i Lycksele för att se Barnen från Frostmofjället. Filmen, en av de första som var gjord för barn, utspelar sig norra Sverige i mitten på 1800-talet. Den börjar med att mamman dör och lämnar de sju barnen föräldralösa, och sedan blir det bara värre. För att slippa bli utackorderade till bygdens storbönder vandrar barnen över fjället med geten Gullspira för att hitta ett bättre liv. Förvisso en sedelärande historia, men när ljuset tändes var jag inte den enda som var söndergråten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mormor nickade dock bara.
”Nu vet du hur bra du har det”, sa hon bistert.
Vilket var och är helt sant.
Sverige har nästan alltid varit ett fattigt jordbruksland där människorna tvingas slita ont för brödfödan. Missväxt och sjukdomar hotade ständigt den bräckliga tillvaron. Senaste svälten 1867–1869 anses vara en av de största katastroferna i Sveriges historia och beräknas ha tagit livet av runt 27 000 människor. Regeringen hjälpte bara motvilligt, och med förbehåll om återbetalning. Katastrofen var så stor att många svenskar utvandrade till Amerika. Liksom barnen från Frostmofjället hoppades de på ett bättre liv.
Nu har vi det. Ett bättre liv alltså. El, värme, vatten, utbildning och ett socialt skyddsnät som 1800-tals bönderna förmodligen inte ens hade förmåga att drömma om. Vi slipper till och med ha präster instövlande i våra hem för att kartlägga våra liv. Hurra?
Knappast.
Bekvämligheterna tas för självklara, eftersom de är det. Tills de försvinner. Sociala medier har tagit över husförhören och gud nåde den som slirat eller skrivit något dumt i sitt liv.
Alla känner sig kränkta, menar Lars Åberg i sin nya bok Mest kränkt vinner.
Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig. Minoritetsgrupper, majoritetsgrupper, och så majoritetsgrupper som ser sig som språkrör för minoritetsgrupper. Alla är kränkta, eller sekundärkränkta. För känner du dig kränkt så är du per definition också det.
En av Åbergs teorier är att kränktheten är skön att fly in i för att slippa diskutera verkliga problem – ”sådant som gängvåld, skjutningar och växande utanförskapsområden. I stället fastnar vi i symboliska strider och meningslösa proxykrig i sociala medier, vi låter någon influencer löpa gatlopp för ett klumpigt uttalande eller jagar en politiker från sin position på grund av ett plumpt skämt eller en ångrad och botgjord ungdomssynd.”
Tja, begreppet syndabock kommer ju från gamla testamentet där folkets synder symboliskt fördes över till ett djur som offrades eller drevs bort. I antikens Grekland användes en tiggare, funktionshindrad eller kriminell som gavs skulden för sjukdomar, svält eller invasioner och som stenades och drevs ut från samhället. Intet är nytt under solen. Mest tragiskt är dock att så många människor och till och med samhället är mer inriktad på kränkthetskänslor än problemlösning.
Som den tragikomiska reaktionen som uppstod när civilförsvarsministern och ÖB under Folk och försvars konferens i Sälen med uppfriskande tydlighet förklarade att det kunde bli krig i Sverige. Självklart missuppfattade ungdomarna på TikTok detta som om landet redan var krig, och civilförsvarsministern anklagades sedan för att ha skrämt barnen. Bara för att han sa som det var i sina försök att sparka i gång det tröga myndighetsmaskineriet. Då blev jag nästan lite sekundärkränkt.
För det kan inte vara nyttigt att hela tiden gå runt och känna efter om man är kränkt. Vad hände med att stoiskt bita ihop? Allt går över. Ge fan inte upp. Livet är hårt och sedan dör du och alla andra uppmuntrande affirmationer?
Nu är det snart dags för Folk och Försvar i Sälen igen och detta år blickar man utåt mot en framtida europeisk säkerhetsordning, Nato och yttre hot. Ett tips för nästa konferens är robusthet och jävlar anamma. Varför inte inleda med att låta deltagarna vandra över fjället med en get? Som en liten påminnelse om hur bra vi faktiskt har det innan minglen, middagarna och cocktailpartyna tar vid.
***
