Monetmålningen, Ingvar Carlsson, Malin Ekmans nya bok och storbedragerskan Anna Sorokin

Måndag 

En röd, jättelik halvmåne hängde över horisonten när vi körde hem från Kastrup i natt. Färgen beror på Rayleighspridningen, googlar jag mig till. Storleken är en synvilla, som antagligen beror på att vi felaktigt tolkar månen som större när den det finns föremål i förgrunden. Sus påpekade att det var ett ”Knausgårdögonblick”, ett sådant där himlafenomen han drar till med när han fastnat i handlingen. Själv tänkte jag på dödsstjärnan i Stjärnornas Krig. Man har olika referenser. 

Båda associationer knyter i alla fall an till den tidstypiska känslan av undergång. ”Förstår ni inte? Vi måste förbereda oss på att överleva”, avslutar Kristina Lindquist sin kolumn i DN kultur i dag, som för att bekräfta den tanken. Och det slår mig att hon i de meningarna antagligen satt fingret på Dagens Nyheters nya överideologi. För gamle chefredaktören Tingsten var det demokratin som var den sammanhållande ramen inom vilken folk kunde vara konservativa, liberaler eller socialister. I dagens DN samlever liberalism, kulturradikalitet och wokeness under den obligatoriska övertygelsen att undergången är nära. Det är katastroferna, från pandemin via fascismen till klimatet, som är tidningens kitt. 

Järva begravningsplats blir 50 miljoner dyrare än beräknat, läser jag på annan plats i samma tidning. Det är, bland annat, de giftiga jättelokorna som ställt till det. Bortgrävd jord anses vara högriskavfall. Svante Borg från Kyrkogårdsförvaltningen är ändå entusiastisk och förutspår ett riktigt turistmål. Kanske borde de erbjuda Berlusconi en viloplats, för att få ett dragplåster. 

I Svenskan finns en nästan hädisk notis i undergången: Bärfrämjandet lovar jordgubbar till midsommar, tack vare den ihållande värmen.  

Tisdag 

Vi har, till min förvåning, inte fått bevattningsförbud i Simrishamns kommun än. Det brukar räcka med ett par sommardagar med hyggligt väder för att kranen ska skruvas åt. Märkligt nog händer aldrig samma sak några hundra meter bort, där Ystads kommun råder. Klimatkrisen är regionalt diskriminerande. 

För att fortsätta veckans glättiga tema: Ingvar Carlsson dyker upp överallt och talar om döden. Det är kanske hans sista vända som svenskarnas främsta hedersknyffel. Talar man med framstående socialdemokrater i hans egen generation brukar det ganska snart glunkas om att han hade ”hårda nypor” internt, men det är inget som fäst utanför den inre kretsen. Jag är osäker på om hans ställning som genomhygglig beror på hans asketiska präktighet – det är svårt att tänka sig Ingvar Carlsson som seniorrådgivare på Rud Pedersen, eller någon annan PR-byrå – eller helt enkelt på att han är utstuderat tråkig. Hans dödsbok verkar innehålla mycket dramatik, men så snart han talar om det låter det som om han läser ur det senaste protokollet från Arvika arbetarekommun. 

Efter att ha sett två avsnitt av The Idol, som just började rullas ut på HBO, har vi svårt att klura ut vad den egentligen är för något. Möjligen handlar det bara om att pimpa upp Kim Basingers och Mickey Rourkes snart 40 år gamla 9 ½ vecka, med lite kändiskult och digitalkultur. Amerikaner har under alla omständigheter en oöverträffad förmåga att tömma sex på erotik och parfymera sina perversioner. De är bättre på våld. 

Onsdag 

Man ser inte Stockholm om man bor där. Men om man bara är där ibland blir staden en outsinlig källa till antropologiska kuriositeter. Just i dag, när jag blickar ut genom taxifönstret, slås jag av hur plågade svenskar ser ut att vara, så snart temperaturen stiger till en någorlunda människovärdig nivå. 

Slutklämmen i en kulturartikel i Svenska Dagbladet får mig att rysa: 

”Möjligen är det inte klimatkrisens ohyggliga hetta som är det största hotet mot människan. Kanske är det maktlösheten inför de krafter som undergräver vår förmåga att skapa en gemensam bild av den värld som går upp i rök framför våra ögon.” 

Det är Victor Galaz, associerad professor vid Stockholm Resilience Centre, som flyttar in klimatproblemet i meningsmotståndares huvuden. Om man drar slutsatsen att det stora problemet är de som inte är rättänkande, vad är nästa steg? 

Cas Mudde – ett underbart namn – skriver i Aftonbladet att det är vetenskapligt bevisat att socialdemokratiska partier skulle vinna på att gå åt vänster, både ekonomiskt och kulturellt. Eller åtminstone att det är vad gamla socialdemokratiska väljare och den nya arbetarklassen, till allt större del kvinnor med invandrarbakgrund, önskar sig. 

Ett intressant påstående, som gör att jag undrar varför socialdemokratiska eliter i stort sett hela Europa kämpar hårt för att undvika drivas åt vänster. Har de själva förborgerligats, eller har de dåliga opinionsanalytiker? En annan förklaring är förstås att Mudde har fel. Möjligen också att han inte verkar särskilt intresserad av skjutningar, sämre läskunnighet, långtidsarbetslöshet och annat som är direkt kopplat till tidigare kulturell och ekonomisk vänsterpolitik. 

Enligt rapporter är de två aktivister som räddat klimatet genom att kladda färg och lim på skyddsglaset till en inlånad Monetmålning på Nationalmuseum sjuksköterskor, varav en ännu under utbildning. Återställ våtmarkernas presstalesperson, Roxy Farhat, försäkrar att ett ”grundligt researcharbete” gjorts inför aktionen för att säkerställa att tavlan inte skadas. Kanske stämmer det, för Farhat är inte sjuksköterska, utan själv konstnär, precis som Monet: ”I verk som rör sig mellan dokumentär, videokonst och performance utforskar hon teman kopplade till antirasism, intersektionell feminism och deltagande”, läser jag på Skånes konstförenings hemsida. 

Att världens framtida existens ligger i så välmeriterade händer måste väl till och med skänka DN lite hopp.   

Torsdag 

Hyrbilsfirman lovade mig en Mini, men jag fick en BMW. Det går bra det också, men vid sidan av ratten, som brukar sitta där den förväntas sitta, är varje ny bil ett mysterium. Det tar mig en minut att finna startknappen och tre minuter att begripa hur man lägger i en växel. Väl framme i de västmanländska skogarna är jag osäker på om jag verkligen slagit av motorn. Jag antar att bilen klarar det på egen hand, så jag låser den och går därifrån. 

Det är torrt, men ändå en aning grönare här i Västmanland än i Skåne. Gräsmattorna på Ängelsbergs bruk är ovattnade, men har inte helt givit upp. Därhemma skulle vi ligga bra till i tävlingen om fulaste gräsmatta, som jag läser är nästan det enda som OECD berömmer Sverige för när de betygssätter klimatpolitiken. 

Dagens nyhet är att Per Bolund lämnar Märta Stenevi ensam kvar på Miljöpartiets sjunkande skepp. Han tycker att de fem procenten i valet ändå var rätt bra. Enligt SVT:S vallokalsundersökning var upp till 40 procent av deras röster stödröster. I SCB:s majmätning fick partiet 4,1 procent. 

Malin Ekmans nya bok om USA, Skymning i Amerika, har fått rätt bra recensioner på sina håll, men Ulrika Kärnborg sågar den frenetiskt i Expressen. Den är ”ojämn”, ”slarvig”, ”gammal skåpmat” och ”anti-woke”. Den är dessutom oärlig, saknar statistik och säger mest om ”det halvdunkel som råder inom delar inom den svenska journalistiken”. Jag antar att det som gjort Kärnborg så ilsken är Ekmans försök att skildra den underrapporterade och världsfrånvända radikaliseringen av Demokraterna. Jag blir riktigt sugen på att läsa boken. 

Kärnborg sätter ordet ”extrema” i den extrema vänstern, som Ekman skriver om, inom citationstecken. Jag antar att det betyder att den inte finns, eller åtminstone att den inte är extrem. Att lösa problem genom att påstå att de inte finns – ska vi kalla det Sarneckimetoden? – har blivit allt populärare inom vänstern. På DN kultur i dag skriver akademiledamoten Åsa Wikforss att det inte finns någon cancelkultur i Sverige. Hon lyckas ändå nämna ett par exempel, men jag antar att de ska ses som undantagen som bekräftar regeln. 

En intressant konferenseftermiddag där en liten professor som verkat vid universitet i Kansas – han har en okynnig gnomfysionomi som skulle platsat i Trollkarlen från Oz – står för dagens visdomsord: 

”Vi har tur om vi har ledare som litar till tradition. Vi råkar illa ut om vi har ledare som litar till ideologi.” 

Annars är det Grinus, kung av Thera, som blivit kvar i mitt huvud efter dagens pass. Oraklet i Delphi sade åt honom att grunda kolonien Kyrene i Libyen. Kruxet var att Grinus visste inte var Libyen låg, eller hur han skulle ta sig dit. När han motvilligt ändå gjorde ett försök hamnade han fel och fick börja om, medan Thera drabbades av torka och elände. Till sist hittade han ändå rätt. 

Jag är inte riktigt säker på hur, men någonstans i den där historien finns en allegori över vår tids politik. 

Fredag 

”Margaret Thatcher didn’t believe in equality of the sexes, she believed in the superiority of women”, svarar Thatchers biograf Charles Moore, dubbad till pär av Boris Johnson, på frågan om hon var feminist. Det är ett av de mer minnesvärda seminariepassen, som förutom Thatcher behandlar Konrad Adenauer, John F Kennedy och Charles de Gaulle. 

Och dagens två minnesvärda nyheter handlar mycket riktigt om överlägsna kvinnor: New York Post rapporterar att Spotify och Megan Markle — för all del även gamle Harry — går skilda vägar. De fick 217 miljoner kronor för att spela in poddar. Det blev ett avsnitt, som skulle ha gett en kostnad per minut på sex miljoner kronor, om hela summan hade betalats ut. 

Expressen rapporterar samtidigt att storbedragerskan Anna Sorokin — minnesvärt porträtterad av den lysande Julia Garner i TV-serien Inventing Anna — stämts av sin kvinnliga försvarsadvokat Audrey A Thomas, efter att inte ha betalat sina räkningar. Thomas har redan förlorat rätten att praktisera, efter att ha lurat av en äldre klient drygt sex miljoner kronor.  

Lördag 

Att våra vackra blomsterlupiner på den oslagna delen av tomten klassas som en invasiv art och att det är vår medborgerliga plikt att utrota den, gör bara att jag känner än djupare frändskap med ärtväxten. No one is illegal. 

Det hände, mer förr än nu, att skrivande journalister fick för sig att gå till TV. Det blev sällan succé, inklusive mina egna insatser i TV4 för många år sedan. Nu är det radions public service-journalister som vill skriva. Det går, med få undantag som Kvartals Jörgen Huitfeldt, inte särskilt mycket bättre. Jag lyssnade gärna på Tomas Ramberg i P1, men upptäcker att jag sällan behåller intresset när jag börjar läsa hans analyser i DN. Henrik Torehammars texter i SvD innehåller så mycket snickarglädje att poängerna skyms. Jag antar att de rekryterats för att alla tidningar nu måste göra egen radio i poddformat och där kanske det fungerar bättre, men om man inte hör till den stam som bär hörlurar dygnet runt har man ingen större nytta av det. 

Årets första inkokta lax på kvällen, tillsammans med vårt treåriga barnbarn. Någon gång under kvällen säger han att han ska till Sollentuna. Han har aldrig varit där och ingen begriper var han hört talas om just det stället. Lite som Grinus och oraklet, fast tvärt om. 

Söndag 

Det regnade när vi lämnade Stockholm och några droppar har även kommit på Österlen. 

I Svenskan larmar Biodlarföretagarna om att 46 procent av den importerade honungen i själva verket är sirap och essenser. Det påminner om en tid när skandalerna och katastroferna var av aningen mindre omfattning. 

Boris Johnsons första kolumn i Daily Mail – ”obligatorisk läsning i Westminster — och i hela världen”, ”totalt omistlig och full av överraskningar” – handlar om hur ett bantningsmedel inte fick honom att förlora vikt. 

***

Läs även: "Flaggviftande", travsport, transkollo och Rom

Läs även: Magdalena Andersson har blivit konservativ