Monopol utan chans

Jag tror på devisen att man ska gräva där man står. Ty genom det lilla kan man förstå det stora. Under de senaste fyra åren har jag orkestrerat en stor omorganisation på min arbetsplats och sett tydliga paralleller mellan det lilla (min värld) och det stora (omvärlden).

Först något om det stora: globaliseringen, urbaniseringen, digitaliseringen och individualiseringen har ritat om världen på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att vara framsynt. Ta till exempel det här med hur reaktionär och etablissemansgfientlig politik röstas fram till den yttersta makten i land efter land. Hemma i Sverige visar Sverigedemokraternas framfart i politiken ett liknande rörelsemönster. Så sent som 2008 konstaterade experter lite yrvaket att Sverigedemokraterna mot alla odds kom över riksdagsspärren på 4 procent i opinionsundersökningarna.

Det yrvakna tillståndet har fortsatt i mätning efter mätning. Det är lätt att avfärda protestväljarna som trångsynta individer som är lättflörtade nog att bli övertända av tal om att göra tillvaron »great again«.

Jag har en alternativ teori. Tänk om det är så att Sverige och världen genomgår något som man kan likna vid en omorganisation på ett företag. Att de som väljer att lägga sin röst på reaktionär politik i själva verket är att se som omorganisationens kritiker. I så fall behöver vi bemöta dem som är kritiska till samhällsförändringarna på samma sätt som vi skulle ha bemött kritiker av ett företags omorganisation, i stället för att klumpa ihop alla till en enda gnällig proteströst.

Låt mig utveckla. Organisationsteoretiker talar om tre motiv till att människor upplever förändringar som hotfulla och obehagliga.

Den första gruppen utgörs av dem som varit vinnare i det gamla systemet och därför kämpar emot förändringen med näbbar och klor, eftersom de är övertygade om att det nya aldrig kommer att bli så bra som det gamla var. Vi kan kalla den här gruppen för »fight the power«.

Den andra gruppen består av dem som känner sig osäkra på vad som kommer att krävas av dem efter omorganiseringen. Dessa ställer oftast frågan om vart saker och ting är på väg, men i själva verket undrar de om det finns plats för dem i den nya framtiden. Vi kan kalla den här gruppen för »vart är vi på väg«.

Den tredje, och minsta, gruppen utgörs av dem som har lärt sig surfa fram i det befintliga systemet med minsta möjliga ansträngning. Övergången till paradigm B försvårar för dessa individer att flyga under radarn. Till den gruppens försvar kan tilläggas att det är inprogrammerat i människans DNA att välja det kända, eftersom det kräver mindre energi av oss än det främmande. Vi kan kalla den här gruppen för »soffliggarna«.

I dag domineras debatten av partier och politiska företrädare som profiterar på skepsis mot samhällets oundvikliga omorganisation. Övriga partier svamlar om hur de tänker eller inte tänker förhålla sig till dessa.

Frågan är vilket politiskt parti som blir först med att presentera kompetensutvecklande insatser för att den stora gruppen, som undrar vart samhället är på väg, ska kunna få en mjuk övergång till den nya tillvaron.

Det gäller att komma ihåg att den absoluta majoriteten av mänskligheten vill göra rätt och gott, och blir därför osäker i tillvaron om spelet, spelreglerna och målen inte är tydliga.

I synnerhet när ens tillvaro är kraftigt förändrad.