Mössans gemenskap

Det har tydligen blivit trendigt att skylta med symbolpolitik på huvudet. I en tid när alltmer tycks handla om att signalera att du är korrekt från din mat till prat, vänner och åsikter så präglas också politik av feta markörer för rätt identitet. Vad betyder det att exempelvis samlas, som den nya kvinnorörelsen påbjuder, med en stickad pussyhat/musmössa på huvudet? Du protesterar mot patriarkatet, mot grabbande gubbslem som Trump och tycker som Nina Lekander i Expressen att fittan är fin och kan prata alla språk precis som mannens organ.    

Fittaktivism må vara kul men det är att använda snippan för att signalera cool urban identitet, samla likasinnade och schasa bort dumskallarna som inte förstår. Det vill säga det handlar inte så mycket om att förändra människors villkor som att visa att kvinnor och några män kan  … sätta på sig provocerande mössor tillsammans.

En mössa skapar precis som andra politiska symboler det människan gillar mest – gemenskap. Att få tillhöra en grupp som både är och har rätt får hjärnans belöningssystem att lysa likt natthimlen den 31 december. Det känns helt enkelt jättebra om det så är en svastika, en IS-flagga, ett designmärke eller hemstickad mössa vi valt. Men gemenskap kring politiska symboler riskerar också att förstärka det vi och de-tänkande som finns inneboende i alla mänskliga samhällen som en bieffekt av just vår strävan efter gemenskap.

Om de progressiva politiska rörelserna i Sverige i dag verkligen vill vinna så många anhängare som möjligt för sin sak varför tänker man då inte lite mer strategiskt? Varför exempelvis sätta en mössa på huvudet som återigen kallar ner både vän och fiende i de ständigt nygrävda skyttegravarna på var sin sida om frontlinjen? Gubbslem och vita kränkta män har jag väl stött på, det är möjligt att någon man förtjänar att dö plågsamt som en känd artist twittrade och det kan hända att någon man borde få rösträtten omprövad som ett statsråd facebookade, men varför inte bygga broar i stället för murar, som en kvinnlig presidentkandidat uttryckte sig?

Men Clintons valstrategi innebar ändå samma strategiska misstag som fått progressiva på hemmaplan att alienera mängder av möjliga supportrar. När du talar och adresserar politik till särskilda grupper i namn av deras exkludering så kommer andra grupper som inte blir tilltalade att känna sig exkluderade. Och bli jävligt sura och slå tillbaka. Är det inte smartare att försöka inkludera alla potentiella allierade i ens politiska projekt i stället för att stöta bort och/eller peka ut så många motståndare som möjligt?

Jag vill inte tala om för folk hur och var de ska engagera sig. Men varför väcker vissa frågor aktivistisk entusiasm medan andra är stendöda och varför ser det som kallas politik mer och mer ut som personligt självförverkligande?

Jag antar att det beror på den urbana medelklass som har tagit över samhället. Sverige har avreglerats och privatiserats för deras skull. Partier tävlar om deras välvilja, annonsörer slåss om deras jobbskatteavdrag. De definierar smak, stil och deras värderingar härskar. Självklart har de också tagit makten att få definiera vad som är progressivt och radikalt i dag.

Och varför skulle de intressera sig för arbetsmarknadspolitik, ekonomiska maktfrågor och klass? Fittan är ju finare än facket och gubbslem en mer bekräftande motståndare än det globala finanskapitalet.

De ord, etiketter och symboler du använder kommer att mätas mot det människor upplever som sin verklighet. Och män är också fattigpensionärer, har låglönejobb, arbetar i deltidsbranscher och ser sig som maktlösa. Vita människor upplever sig också som utsatta och marginaliserade. Medan de progressiva i dag har utformat en politisk identitet just för att definiera sig mot dessa lokala utbyggdstomtar, mot arbetarklassen, som inte kan sköta och uppföra vare sig efter middagsregler eller enligt den politiska etiketten.

I dag jobbar en kvarts miljon män och kvinnor under otrygga anställningsformer och nyligen gick LO med på sänkta löner för att lösa integrationsproblemen alltmedan den urbana medelklassen varit upptagen med antirasism och att sticka fittmössor. Men för den feministiska Henrik Schyffert-vänstern i landets alla skyddade Vasastansområden är det helt logiskt att uttrycka progressivitet genom att trasha SD-gubbar hellre än att lyfta socioekonomiska frågor för, som det heter, det går ju bättre för Sverige än någonsin.