Möte med en beläst nynazist
Nyss hemkommen från Göteborg och stöket runt nazidemonstrationerna där läste jag i tidningarna om så kallade snuffilmer. Det hela väckte obehagliga minnen från London, där jag bodde några år och tillbringade lördagarna på nattklubben »The Slimelight« i Angel, en klubb som lockade en lite ovanlig blandning av punkare, goter och skinheads.
Ian Stuart var själv ett lite överårigt skinhead, stjärna i ett känt vit makt-band och grundare av en brittisk neonazistisk rörelse. Han kom ganska ofta till klubben, och kanske var det för att vi var så unga, jag och min svenska väninna, men vi försökte i alla fall att argumentera med honom. Han var artig och beläst, och verkade road av att bli emotsagd när han upprepade samma maniskt repetitiva goja som dagens alt-right-populister kladdar ner kommentarsfält med: »hjälpa på plats«. »Vita är absolut inte bättre än svarta, men vi har oförenliga kulturer«.
Att vi alltid hade en svart fransman i vårt sällskap verkade inte besvära honom. Det blev antagligen långtråkigt att ständigt umgås med det koppel av unga skins som lydde sin ledares minsta vink.
En kväll bjöd han på efterfest. Då samlades ett knappt tiotal personer i hans bedsit, en etta med kokplatta. Dock inte fransmannen, som skakade på huvudet och sa att vi skulle lägga ner, att det var meningslöst. Men vi var besjälade av att omvända denne man, som använde sin intelligens och sin musiktalang till att locka så många unga vilsna till nazismen. Utanför var porten rosa efter att deltagarna i en lesbisk manifestation slängt färg på den. Stuart ryckte på axlarna. Det hände hela tiden. Vi gick in och efter att först ha satt på en video med Hitler som höll tal på tyska, så deklarerade han att vi skulle få se en snuff movie. Vi trodde han drev med oss, men den dåliga kvaliteten, korniga mörka bilder på en kvinna som trots att hon var uppenbart drogad förstod att något fruktansvärt höll på att hända henne, antydde att han inte gjorde det. Han skrattade när vi krävde att han skulle stänga av den.
Senare presenterade han oss för ett medelålders amerikanskt par. Fascinerade av att vi kom från Sverige visade de sina Torshammare runt halsen. Mannen hette Bob och var bekymrad över att vi såg ut som »kommunister«. Kunde inte förstå varför vi hade färgat håret fast vi var blonda. Han hade gammaldags kostym och visade bilder på sina barn som gick i hans naziströrelses egna skolor i USA. Barnen var klädda i uniform. När vi försiktigt vädrade några tankar om nazisternas brott mot mänskligheten blev han tvärt stum. Så for han upp och slog näven hårt i bordet och skrek »Shut up!«. Allt blev tyst. Alla stirrade på oss. Ian Stuart sa åt oss att vi borde gå.
Ian Stuart var tio år äldre än oss och en stor del av dessa år hade han ägnat åt att läsa in sig på vit historia och kolonialteori. Han besvarade alla argument med frågor som: »Vad tror ni skulle ha hänt om inte engelsmännen hade kommit och hindrat ett inbördeskrig mellan stammarna?« Gärna med specifikt datum och årtal. Vi förstod att hans faktauppgifter inte skulle tåla en granskning, men vi kunde inte erbjuda annat än känsloargument. I dag skulle vi kanske ha kunnat googla oss till svar på tal, men på den här tiden fick vi förlita oss på våra nyfårade 20-åriga hjärnor.
Det hela verkar i efterhand så dumt, så bottenlöst naivt. Men jag lärde mig att det inte är någon idé att försöka »ta debatten« med nynazister. De måste begränsas. Det är en sak med deras valpiga hangarounds som letar efter en tillhörighet. De kan fortfarande räddas till andra gemenskaper än hatets. Men Ian Stuart var inte oinformerad. Han visste att Förintelsen var verklig. Han brydde sig bara inte.
