Mr Darcy, Mubarak och jag

Det är inte alltid lätt att hålla isär saker. Jag blev ombedd att skriva ett efterord till en nyöversättning av »Stolthet och fördom« av Jane Austen. Ett lika roligt som svårt uppdrag. För vad ska man säga om världens mest populära klassiker? Jag kunde knappast säga något smart som ingen sagt förut. Jag kunde inte övertrumfa de mest hängivna fansen i entusiasm. Jag kunde möjligen vara mycket personlig, men det är inte riktigt min grej.

Min läsning av Austen komplicerades snart av att jag började blanda samman systrarna Bennets relationsproblem med mina egna. I synnerhet då Elizabeths förhållande till den evigt beundrade mr Darcy. Och jag började tänka: Är jag inte rätt lik Darcy? Vi brukar båda bli uppfattade som mer arroganta än vad vi egentligen är. Ingen av oss gillar att prata i onödan. Att vara mycket personlig är inte hans grej heller.

Jag luftade dessa idéer i bekantskapskretsen. Darcy visade sig vara kontroversiell. »En av litteraturens attraktivaste män«, sade A. »Och störigaste«, sade B. »Det finns tyvärr ingen motsättning mellan störighet och attraktionskraft«, replikerade A. »The original tråkmåns«, menade C. De egenskaper som, tillsammans med en rejäl förmögenhet, gör Darcy spännande i en georgiansk salong kan tyvärr i nutiden uppfattas som ren social inkompetens. Hon som (förutom jag) var orsaken till mina egna relationsproblem var inget stort fan av Darcy. Däremot hade hon en del att säga om »Stolthet och fördoms« lockelse på moderna kvinnor. För kan det inte framstå som om livet i all dess obehagliga ofrihet då var lättare att hantera? Inte för att målen – att bli lyckligt gift – var enklare att uppnå, men för att man åtminstone visste vad målen var.

Men som så många andra konservativa lockelser är det förstås en nostalgi efter något som inte är ett reellt alternativ. Och det slumpade sig som så att jag samtidigt även fastnade i webbrapporteringen från upproret i Egypten – något som gjorde mig ovanligt upprymd. Fast kring sekelskiftet 1800 som jag var, gick mina tankar till den upprymdhet som franska revolutionen orsakade runt om i Europa.

Den gången fick pessimisterna rätt – det som kom efter kungadömet var värre än kungadömet. Edmund Burke hyllas fortfarande som den moderna konservatismens fader för sin negativa prognos. Men att skuldbelägga folket för revolutionen och dess konsekvenser är djupt bristfälligt. I en korrupt förtryckar­stat med utsugen befolkning står valet inte i längden mellan revolution och status quo. Valet står mellan revolution och frivilliga reformer från härskarens sida i god tid innan revolutionen börjar. Ludvig XVI valde fel, liksom Mubarak.

Kant menade att franska revolutionen var ett framsteg för mänskligheten mindre för dess faktiska resultat än för den effekt den hade på människors sinnen, även utanför Frankrike. Och hur den egyptiska revolutionen än slutar så har den redan upptänt hopp. Den har redan visat att förändring åtminstone är möjlig.

Franska revolutionen präglade Jane Austens ungdom, och det är svårt att tänka sig hennes blandning av konservatism och radikalitet utan den och dess intellektuella svallvågor. »Stolthet och fördom« är en roman om yttrande­frihet i det lilla. Ska Elizabeth Bennets subversiva frispråkighet kväsas eller ges utrymme? Mr Darcy är en symbol för den traditionella ordningen. Elizabeth är den som reformerar den. Att Darcy trots allt visar sig vara öppen för förändringar är hans storhet. Jag hoppas att jag också är det.