Mycket har förändrats sedan Fadime Sahindals tid
I dag träffar jag ofta kurdiska kvinnor som säger att det bästa för deras barn vore att gifta sig med en svensk.
Toppbild: Unsplash / Montage
En kall novembernatt 2013 får Taxi Stockholm en beställning. När chauffören kommer fram väntar ett äldre svenskt par på honom. De sätter sig i bilen och mannen frågar genast var chauffören kommer ifrån. Kurdistan, svarar chauffören. Då berättar paret att deras son har gift sig med en mycket trevlig kurdisk tjej och att de just har varit på bröllopsfesten. Sedan tillägger de att de blev ledsna när den kurdiska familjen förmådde deras ateistiske son att konvertera till islam för att få gifta sig med familjens dotter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Taxichauffören blir helt ställd men får fram att det var tråkigt att höra och att det är fel att tvinga folk att byta religion. Han berättar däremot inte att han ska tillbaka till bröllopslokalen efter arbetspasset för att hämta sin moster. När de sitter i hennes kök berättar han, med tårar i ögonen, hur mycket han som kurd hade skämts när han hörde vad det äldre paret berättade. Mostern, som vi kallar för kurdernas CNN, eftersom hon rapporterar om allt som händer lokalt inom den kurdiska gruppen i Stockholm, blir rasande. Min faster Sukran, som vi av liknande anledning kallar kurdernas BBC, följer utvecklingen och rapporterar nationellt i den kurdiska diasporan om allt av intresse.
Tidigt på morgonen efter bröllopsfesten ringer moster CNN till min mamma och berättar upprört vad hennes systerson har fått höra. Moster CNN säger att brudens familj har skämt ut kurderna och att hon aldrig kommer att förlåta dem. Situationen är allvarlig. Brudens mamma är väninna till både min mamma och moster CNN. Min djupt troende mamma fördömer sin väninna och deklarerar att man aldrig får tvinga på andra sin tro. Men mamma är inte beredd att gå ut med en fatwa om att kvinnan skall uteslutas ur gemenskapen.
Moster CNN är inte nöjd och bestämmer sig för att ringa Bossen, överhuvudet i den kurdiska tantgrupp som alla ingår i. Gruppens damer kom alla till Sverige på 1980-talet och nöjet att få klaga på dem som kom senare är en viktig anledning till att de fortfarande håller ihop.
Bossen är dotter till en mycket känd kurdisk skald, och därtill ateist. Hennes starka moral är vida känd bland kurderna. En gång när hon körde ut bilen från en parkering råkade hon rispa bilen närmast intill och satte då en lapp på bilen med telefonnumret till den skyldiga. Det kostade henne 4 000 kronor i självrisk. De som tyckte att hon bara hade kunnat smita, fick till svar att hon aldrig skulle kunna svika sin pappas uppfattning om vad som är rätt och fel. Hon är både bildad och modern och tycker att det är helt normalt att man har pojkvänner.
Bossen har också varit på bröllopet och inte heller hon känner till vad som hade föregått själva vigseln. Hon bjuder tanterna på middag och skäller ut brudens mamma för att hon har förstört kurdernas rykte. ”Både din man och dina barn är ateister! Alltså tvingade du den stackars svenska pojken att konvertera för att imponera på dina systrar i Kurdistan och för att du skall få en säker plats i himlen men det kommer du aldrig att få”.
Kvinnorna runt bordet håller med Bossen. När brudens mamma vänder sig till den mest konservativa kvinnan för att få stöd får hon även där kalla handen. Den konservativa kvinnan är visserligen religiös men den kurdiska identiteten har alltid varit viktigare än den muslimska.
Sju år senare träffar jag brudens mamma på det Kurdiska kvinnoförbundets läger för ungdomar, dit jag och författaren Anna-Lena Lodenius är inbjudna för att tala om radikalisering. När hon ser mig, springer hon fram och visar bilder på den yngre dottern som också hade blivit ihop med en svensk. Det unga paret är inte ens förlovade men hade åkt på en resa tillsammans och hon läser upp pappans fina hälsning till dem. Utan att vi diskuterar hennes misstag när det gäller äldsta dotterns förhållande, förstår jag ändå att det är hennes sätt att visa att även hon själv har förändrats. Hennes avsikt är säkert att jag ska berätta för min faster BBC så att hennes synder nu ska förlåtas även bland kurderna nationellt.
Varför berättar jag det här? Skälet är att jag vill dela med mig av min erfarenhet att sociala normer förändras över tid och att förändringen kan gå snabbt. Det som självklart fördömdes av en majoritet i går är omvärderat i dag. För 30 år sedan skämdes kurdiska familjer om deras barn gifte sig med någon som inte var kurd. I dag träffar jag ofta kurdiska kvinnor som säger att det bästa för deras barn vore att gifta sig med en svensk.
Den 21 januari är det 21 år sedan Fadime Sahindal mördades. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit om hon hade fått leva och fått uppleva dessa nya normer.
