Politiken är avskräckande – värst är partierna

Partier uppstod som koalitioner av folk som ville få något uträttat. En bra idé, men problemet med koalitioner är alltid att de riskerar att falla samman, eller snarare slås isär.

För att motverka det har Sverige ett synnerligen partistyrt valsystem. Det är en underlig sak, det där, att partierna nästan har enväldig makt över vilka personer som ska ha en chans att ta sig till riksdagen, men att de knappt nämns i regeringsformen, utom i det långa och tråkiga avsnittet om mandatfördelning.

Partiernas starka ställning har historiskt sett skapat förutsebarhet och stabilitet. Tack vare partierna har riksdagen kunnat reduceras till block av enskilda partier eller partikoalitioner, som gjort att röstningen kunnat räknas ut på förhand. Att försöka gissa resultatet av 349 självständiga block hade varit svårare.

Men.

En av många baksidor med politiska partier är att de uppmuntrar folk att göra sig dummare än de är. Det är inte menat som en förolämpning, eller en snitsig formulering, utan som ett faktum.

Ska partier fungera måste sammanhållningen sättas högt. Ska sammanhållningen sättas högt måste lojalitet premieras och kritiskt tänkande motarbetas. Ska intelligenta människor stå ut i en miljö med sådana krav, måste de rationalisera sin lojalitet och sin ovilja att formulera kritik mot de egna. Det gör de enklast genom att intala sig att andra partier har lömska motiv, eller tvivelaktiga avsikter och genom att gräva sig så djupt ner i sitt eget partis ställningstaganden att de inte längre ser över kanten.

Det är en ganska bra definition på att göra sig dummare än man är.

Detta är också det som gör att partier, i ett sådant läge som vi är i nu, inte alls bidrar till förutsebarhet och stabilitet, utan snarare motsatsen.

När det politiska landskapet ändras genom en svängning i opinionen, genom att ett nytt parti kliver in, genom förändringar i omvärlden som gör att de idéer som partierna byggt sin sammanhållning kring inte längre fungerar, duger det inte att göra sig dum. Då låser sig politiken, genom att partier försöker tillämpa gamla strategier på nya situationer. De hamnar i opposition mot verkligheten och valresultatet. Det är precis det vi bevittnar.

De etablerade partierna känner sig hotade. De svarar på det enda sätt partisystemet har att erbjuda: slut cirkeln, håll ihop, håll fast vid dogmerna, brännmärk avvikare. Här ligger den djupare förklaringen till alliansens kollaps. Den bredare koalitionen av fyra partier klarade inte av trycket från en politisk verklighet som kräver förändring. Rädslan för det som ändrats fick samtliga fyra partier – i olika grad och vid olika tillfällen – att göra precis motsatsen till det som krävdes.

I stället för att intressera sig för förändringarna, värjde de sig. I stället för att försöka förstå förändringarna, dömde de ut dem. I stället för att lyssna på kritiken, förklarades den ogiltig. I stället för att låta idéerna bli en bro över till en ny verklighet, lät de ideologin bli en boja till den verklighet de önskade tillbaka.

Ja, det finns stora skillnader mellan de fyra. Det regeringsförslag som röstades ner i onsdags var ett försök att slå in på en ny väg. Å andra sidan gick Moderaterna i täten för den räddhågsna flykten från förändringen fram till decemberöverenskommelsens fall.

Partier är helt enkelt usla fordon om man vill färdas åt något annat håll än rakt fram. Det gäller även om det ligger ett stup rakt fram.

Vad har den riksdagsmajoritet som röstade ner regeringsförslaget i onsdags för plan? Antagligen ingen alls. I den mån en sådan finns är den med all sannolikhet gravt märkt av den dumhet som partisystemet föder.

Det har spekulerats i att Centerpartiet och Liberalerna siktar på en mittenregering som, tillsammans med Miljöpartiet, skulle »balansera« socialdemokrater och moderater. Den föreställningen bygger i så fall på en monumental självupptagenhet; en partigrop så djup att all förståelse för det som sker där uppe på ytan gått förlorad.

Varför skulle de stora partierna sponsra en regering som de bara kan förlora på, sakpolitiskt och, antagligen, i väljarkåren?

Om Centerpartiet vill det, blir det en socialdemokratiskt dominerad regering med Centerstöd. Annars blir det extra val.

Det är vad som återstår, om man inte gör sig dum.

Johan Hakelius, Fokus politiske chefredaktör. Läs bloggen här.