Myndighetsmoralismen sabbar liv

Vännen H ringde, bekymrad. Fredagskvällen hade lämnat en sur eftersmak. 

En gång i månaden försöker H och partnern mysa till det lite extra, gärna med barnen utlokaliserade. Före maten ett smålyxigt tilltugg; denna gång blev det tydligen räkceviche. I glasen en kritig Chablis, de delade på en halv flaska. Middagens huvudnummer: hjortstek och egenplockade kantareller. Till det en kalifornisk pinot noir. 

Före den tänkta avrundningen med konjakspäron och glass, skulle flarran rödtjut tömmas i sällskap med en bit gruyère. Men icke. För plötsligt skar ett tjutande larm genom Enskedevillan: RISKBRUKSLARMET. 

Om de terminerade rödtjutet skulle de komma upp i 3/4 flaska vin vardera, 56 centiliter. Vilket är vad Socialstyrelsen kallar just ”riskbruk”. Gränsen för en månatlig festkväll går, enligt de nya riktlinjerna, vid 48 centiliter vin (eller motsvarande i öl och sprit). På myndighetssvenska: 4 standardglas. 

Utspritt över veckan tillåts 10 standardglas, typ en och en halv flaska vin och en halv starköl. För oss män en tröskelsänkning; tidigare godtogs 14 standardglas. 

Det kan framstå som snålt – men utgör rena Sodom och Gomorra jämfört med Kanada och Holland, som hamnat på 7 standardglas i veckan. Och vad sägs om de uppdaterade nordiska näringsrekommendationerna, enligt vilka man helt bör avstå från alkohol? 

H och partnern hyser hög tilltro till myndigheter, manifesterat bland annat genom sopsortering de luxe, inklusive egen kompost; klimatkompensation de sällsynta gånger de flyger; samt prenumeration på DN. De skippade därför både ost och konjakspäron. Det blev Idol på fyran i stället; och morotsstavar. 

Man frågar sig oroligt: Skåpsuper de på Socialstyrelsen? Medicinprofessor Agnes Wold skrädde inte orden i Aftonbladet (15/9): 

– Det finns ingen vetenskap bakom detta, det är inte klokt! 

Nyckelordet ”riskbruk” dömer hon ut helt: 

– Det är en helt ovetenskaplig term. Risk för vadå? Det finns ingen risk för medicinska skador med den här dosen. De menar kanske att det är en risk att man ska trappa upp drickandet, men det kan man ju göra vare sig man dricker noll, ett eller nio glas i veckan. 

Vad har då Socialstyrelsen för forskningsunderlag? Bevisade verkansmekanismer på hur några glas vin kan vålla cellskada? Naturligtvis inte. Det är den gamla vanliga visan: en massa observationsstudier, där man försökt hitta samband mellan alkoholkonsumtion och ohälsa.  

In i kalkylerna kommer då rattfyllerister som kör ihjäl sig, drinkare som är allmänt ovarsamma, alkoholister. På populationsnivå går det således att räkna fram risker som är helt ointressanta på individnivå.  

I en kommentar till denna typ av alkoholforskning skriver statistikern David Spiegelhalter att ”frånvaron av säker nivå är inget argument för att avstå. Det finns ingen säker nivå av bilkörning, men myndigheterna avråder ändå inte från det. Och tänker man efter finns det inget säkert sätt att leva sitt liv – men ingen hävdar att man borde avstå.” 

Fokus har tidigare tagit upp opålitligheten i observationsstudier.  Utifrån att vi människor är så komplexa: Säg att grillkungen Joshua får cancer. Berodde det på köttet, den brända grillytan, att han skippar hälsoråd generellt, hatet mot broccoli och motion? Eller på X, Y, Z? 

Ödmjukhet är därför anbefallen. Bara för att något heter ”forskning”, behöver det inte generera livsvägledande kunskap.  

Notera också att man i de blå zonerna – de kännetecknas av hög andel plushundra-åringar, som på grekiska ön Ikaria, delar av Sardinien och Okinawa – minsann inte spottar i glasen. Flera glas vin dagligen är vanligt. 

Vidare: Alkohol är den fjärde makronutrienten, bredvid fett, protein och kolhydrater. Evolutionärt är vi rustade att hantera alkohol. Det var en fördel att kunna få energi från de jästa bär och frukter som man snubblade över. 

Man bör se skeptiskt även på de motvalls studier som regnade in för 10–15 år sedan, om att vin är nyttigt. Yippie, ropade vinindustrin. Men skulle absolut avhållsamhet vara farligt? Icke. I populationen nykterister hittar vi inte bara den smärte elitorienteraren, utan också kroniskt sjuka och före detta alkoholister, vilkas ohälsa slår igenom statistiskt, utan att för den skull bevisa att vatten är en sämre bordsdryck än Valpolicella. 

Varför kommer då  Socialstyrelsen med så illa grundade råd? Wold misstänker moralism och påverkan från intressegrupper. Jag vill tillägga: Bland dem som vill bli hälsobyråkrater är troligen livsnjutare bortselekterade. Perspektiven glädje, tradition, avkoppling och vardagsflykt saknas därför i seminarierummen. 

Myndighetsmoralismen är skadlig. Den sabbar liv. H och hans partner blir asketer inför Livets härlighet; depressionen knackar snart på dörren. Och Joshua, han slår dövörat till, även för goda, evidensbaserade hälsoråd – och dör en för tidig död. 

Riskbruket här handlar alltså inte om ett femte standardglas till fredagsmyset. Det handlar om en myndighet som missbrukar forskning och snackar skit.  

***

Läs även: Kötta på och lyssna inte på Livsmedelsverket

Läs även: Sluta skrämma skiten ur våra barn