Myten om de offentliganställdas ofelbarhet

Det finns en baslinje för den offentliga sektorn och den är att problemen i sagda sektor inte beror på dem som jobbar där. Tvärtom skulle allt gå galant om personalen bara blev av med chefer och politiker och fick bestämma själv. 

Det finns alldeles säkert många olika skäl till att den här baslinjen existerar. Ett kan vara att den på det stora hela är sann. Det går i alla fall inte att utesluta, med kännedom om den förödelse politiker, administratörer och konsulter i den ständigt omorganiserande klassen, lämnar i sitt kölvatten. Men låt oss för ett ögonblick tänka oss att det finns fler skäl. 

Ett kan vara att det helt enkelt är en urgammal populär föreställning att allt elände regnar ned från hög höjd, trots att det är alldeles uppenbart att en hel del skit snarare rinner uppåt. Det finns ett slags moralisk helnelson i att skylla överheten för allting. Ur den föreställningen växer en oändlig mängd illa underbyggda men aldrig motsagda klyschor, som till exempel att all humor måste ”slå uppåt”. 

Ett annat skäl kan vara att en och en halv miljon mestadels röstberättigade svenskar arbetar inom den offentliga sektorn. Det inkluderar visserligen chefer och anställda i statliga företag, men merparten är just den sortens hypotetiskt felfria anställda, som ständigt får sin arbetsinsats saboterad av överordnade. Vill man ha deras röster ska man vara deras polare. 

Ett tredje, besläktat skäl, är att olika partier mutar in olika yrkesgrupper. Liberalerna har – eller brukade i alla fall ha – lärarna, till exempel. Socialdemokraterna prenumererade på vårdpersonal, åtminstone under läkar- och specialiserade sjuksköterskenivåer. Moderaterna hade förstås officerare och jurister av den tjusigare sorten. 

I någon mån är alltså alla partier intressepartier och intressepartier ägnar sig inte åt att kritisera sina intressenter.  

Det går att tänka ut fler skäl, men det räcker för tillfället för att förklara varför idén om offentliganställdas ofelbarhet – snäppet heligare än påvens ofelbarhet – är så populär i svensk offentlighet. 

Men tänk om den inte stämmer? Tänk om det till exempel fikas alldeles för mycket på vårdcentralerna? Vi känner ju till allt det där om blanketter, inloggningar och ständiga mätningar, men räcker det verkligen för att förklara varför en svensk läkare bara träffar en fjärdedel så många patienter som en tysk läkare? Och hur är det med lärarnas ansvar för skolan? 

Man hör sällan några invändningar när det talas om vikten av att stärka lärarnas yrkesroll och status. Om att ge dem större makt över undervisningen och att lita till deras professionalitet. Inte heller jag protesterar vanligtvis, för det jag ser framför mig är förstås en lärare av den gamla stammen. Någon med grundmurad ämneskunskap, ingen fobi för katederundervisning och naturlig auktoritet, som skapar lugn och ro i klassrummet. 

Jag hade åtminstone en sådan lärare i gymnasiet och honom glömmer jag inte. Men när jag anstränger mig minns jag också helt andra lärarupplevelser. Till exempel den lärare i svenska och samhällskunskap som redan då, på åttiotalet, inte tyckte det var någon större idé att läsa, för boken skulle ju ändå dö. Och ”korvstoppning” med faktakunskaper var inget att syssla med. Det viktiga var att ”hänga med”, vilket i klartext betydde att läraren alltid måste ligga lite längre ut på den flummiga kanten än vad den mest flummiga eleven gjorde. 

Hade svensk skola varit bättre om den förstnämnda läraren utgjort riktmärket? Javisst. Hade den varit ännu sämre om den sistnämnda läraren hade satt tonen? Ja, det vet vi ju en hel del om, för det var lärare av hans slag som låg rätt i tiden under förstörelsearbetet av skolan. 

Här kommer vi till den kollektiva skulden: det fanns en minoritet lärare som höll emot. Men det fanns en majoritet som inte gjorde det. De drev på, eller agerade medlöpare. Jag kan tänka mig att klandra dem. 

Och i vår tid, då? Nu, när alla de gamla lektorerna är borta och ingen lärare har egna minnen förankrade på andra sidan SIA? Skulle skolan bli bättre om lärarna fick bestämma själva? 

Jag har, ärligt talat, ingen aning. Är lärarskrået tillräckligt reaktionärt för att räta upp skolan om det skulle få chansen? Eller är lärarkåren numera uppfylld av intersektionalitet, könsambivalens, wokehet och vad som råkar stå på tapeten?  

Vi borde nog ta reda på det, och på hur andra yrkesgrupper faktiskt fungerar, innan den offentliga sektorn läggs i händerna på de anställda. 

Läs även: Johan Hakelius: Undergång genom bisaker

Läs även: Vårdkrisen kan inte lösas med mer pengar