Något är fel när unga människor inte lyckas bilda familj
Tinder har blivit en knullapp och det är kvinnorna som förlorar på det.
Toppbild: Unsplash
Snart är det Alla hjärtans dag. Jag är en usel matchmaker – och en mycket entusiastisk sådan. När jag möter någon som letar efter kärleken börjar jag genast fundera på lämpliga kandidater. Kanske uppfattas jag som en smula påflugen, men det är ett slags problemlösningsdrift som kickar in. Jag älskar att lösa andra människors livsproblem. Ens egna bekymmer är ju som regel mycket bökigare och tristare.
Men så vitt jag kan minnas har jag alltså inte lyckats med en enda matchning hittills. Faktum är att jag höll på att mismatcha mig själv under ett helt decennium, innan jag för nitton år sedan lyckades hitta mannen som blev min make. Även en blind höna finner ju till slut ett korn. Men innan dess… jösses amalia. Som jag letade. Så blind jag var! Och emellanåt så väldigt olycklig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag minns åren som singel runt de trettio som ett härke. Detta utspelade sig före appar som Tinder, så dejtingen var annorlunda. Det var exempelvis på den tiden pinsamt att erkänna att man träffat någon på en dejtingsajt. En kille träffade jag på Västerbron i Stockholm, prick på tolvslaget nyårsaftonen då år 1999 gick över i 2000. Galet romantiskt, eller hur? Tre månader senare gick ändå den vilda jakten på livskamrat vidare.
I bland var det jag som gjorde slut, andra gånger blev jag själv dumpad. En kille skrev ett avpolletterande mail. På den tiden var det osnyggt att bryta upp på det viset, i stället för att mötas öga mot öga. Men idag tror jag folk är glada bara de inte blir "ghostade", alltså övergivna utan ens en rad till förklaring. Såhär i efterhand tänker jag att det eventuellt var karaktärsdanande att bli dumpad, samtidigt förstås plågsamt.
Just under åren mellan trettio och fyrtio är kvinnor i ett så utsatt läge. Manliga jämnåriga har inte alls samma brådska att stadga sig. Med dejtingappars intåg verkar det i dag dessutom vara så lätt att kika vidare, efter något ännu bättre. I färska dokumentären Svajpa, sova, dö i P1 följer Ester Roxberg under ett år en ung man och en ung kvinna som bägge förgäves försöker hitta en partner genom Tinder, som alltmer bara tycks handla om att ligga – där det rentav blivit tabu att vara seriös.
Självklart finns även unga män som vill bilda familj. I DN nyligen skrev Patrik Lundberg rörande om hur det var att fylla fyrtio och längta efter att få barn, utan att ha en partner. Även om han biologiskt kan bli pappa långt upp i åren så är det ju roligt att få tillbringa sitt vuxna liv med avkomman, inte bara sluttampen av det.
Nu skulle jag tro att just Patrik Lundberg har en lämplig kvinna på gaffeln inom ett halvår. Hans text i Sveriges största tidning kan i praktiken fungera som en gigantisk kontaktannons. Se bara hur det gick för mannen som kallade sig Guldmunken i en lång artikel i SvD Kultur. Hans berättelse om sitt självvalda celibat renderade många kvinnliga kontaktförsök. Och bara några månader senare kom uppföljningen, som skildrade hur han tack vare sin publicering nu blivit ihop med en het tv-producent.
För de ofrivilligt ensamstående som inte har tillgång till stora medieplattformar blöder mitt hjärta. Något är fel när unga människor inte lyckas få till familjebildning i världens bästa samhällssystem. Kanske skulle det behövas en statlig äktenskapsmyndighet för att stötta dem som vill hitta en livskamrat. Ja, ja, jag hör invändningarna. Kan AI vara en lösning, om den kan matcha ihop individer utifrån värderingar, intressen, personligheter? Visst, jag hör de invändningarna också.
Kom på något bättre själva då, för att råda bot på det existentiella lidande som ett tröstlöst sökande efter den rätta innebär. Till dess kämpar jag på som självutnämnd matchmaker. Snart har jag hjälpt någon att hitta ett guldkorn.
