Några råd från en chef till en annan
En bra ledare drar fram sin medarbetares inre trygghet.
Toppbild: Unsplash
Jag har under femton års tid arbetat som chef i olika verksamheter. Det är en erfarenhet jag tror att jag kan dra nytta av även i mitt privatliv. Vi människor reagerar olika på feedback. Många tenderar att aldrig kunna få nog med beröm och ändå känner de sig usla. Andra kan ta vilken oförskämdhet som helst, utan att det bekommer dem det minsta. De tycker att de duger bra i alla fall. En riktigt bra självkänsla fungerar som ett vaccin mot allehanda motgångar.
Jag har funderat på hur man får den där underbara självkänslan. Självklart handlar det, som för alla andra mänskliga egenskaper, åtminstone till hälften om gener. Men hur får man den andra hälften? Utifrån vad vi vet från adoptionsstudier tycks det inte i första hand bero på hemmiljön. I stället förefaller alla mänskliga egenskaper påverkas betydligt mer av andra miljöfaktorer, varav åtminstone några sannolikt är påverkbara. Det man med viss säkerhet vet är att kulturen i den externa uppväxtmiljön tycks spela tämligen stor roll. Det får mig att tänka på vilka i min bekantskapskrets som bär med sig den där trygga självkänslan. Vad utmärker dem?
En sak jag noterat är att de anmärkningsvärt ofta kommer från samma skolor, från vissa stadsdelar och umgås i vissa gäng. Det tycks mig som om grupper av jämnåriga har bättre förutsättningar att lära varandra att man duger som man är, än vad nog så ömsinta och välvilliga föräldrar klarar av. Det skvallrar om giltigheten i den gamla devisen att man inte blir som sina föräldrar, man blir som sina kompisar. Helt klart tycks de gäng i vilka man bygger upp varandras självkänsla och peppar varandra från en tidig ålder, senare klara arbetslivet bättre, än de som kommer från en miljö där kompisarna har haft som regel att försöka vara kaxiga och störiga mot varandra. Jantelagen, där man skrattar på varandras bekostnad, tycks inte vara positiv för självkänslan.
Visst finns det poänger med att tidigt lära sig att livet är hårt och att alla människor inte vill en väl, vilket en sådan strategi syftar till att hjälpa en med. Men vill man verkligen hjälpa sin kompis ska man lyfta upp den personens inre trygghet.
Min fru kommer från en sådan miljö. I hennes kompisgäng byggde man tidigt upp varandra och har fortsatt med det långt upp i vuxen ålder. Så har hon också kanske den bästa självkänslan av alla jag känner. Liksom väldigt många av hennes vänner.
Så vad har det med ledarskap att göra? Som chef har man en betydande makt att sätta standarden för hur människor ska bete sig mot varandra på en arbetsplats. Traditionellt har chefen pekat med hela handen och satt upp regler som inte får brytas. Om man gör det bestraffas man och följer man reglerna så belönas man. Det är inget fel med det. En arbetsplats måste ha struktur och riktning. Men det räcker inte. Medarbetare är människor och behöver motiveras för att förstå varför de ska utföra ett arbete på ett visst sätt.
Den viktigaste egenskapen för en chef är förmågan att kunna entusiasmera sina anställda. Att förklara för dem att de kan klara av sitt arbete och att de duger. Att se dem och göra det möjligt för dem att arbeta bättre utan pekpinnar eller mutor. Chefens roll är att få medarbetarna att blomstra. Att vara den som minimerar alla hinder, för att arbetarnas självkänsla ska växa. Att inse att man är sina anställdas betjänt. För är det någonting jag sett många gånger under mina år som chef, så är det att även en medarbetare som av alla anses vara en komplett odugling, under ett empatiskt och välvilligt ledarskap, kan växa och bli en tillgång. På samma sätt som jag dessvärre också sett människor vilka fungerat alldeles utmärkt, under bördan av en despotisk och orättvis chef, förkrymper till en spillra av sitt forna jag och till slut inte kan prestera överhuvudtaget.
