Några tankar om döden

I decennier har det talats om hur svårt vi förmodat moderna och, i förekommande fall, sekulära svenskar har att prata om döden. Hantera döden och döendet, sköta om dödssjuka eller döende människor, acceptera den egna döden, barn som dör före sina föräldrar, föräldrar som dör ifrån sina barn. Och så vidare. 

Nätsök på ”Konsten att dö” och ni ska finna hur många boktitlar och artiklar som helst. Samt frågor som: ”är det skönt att dö, hur dö, att se någon dö, känns som att jag kommer dö ung, hur känns det att veta att man ska dö, hur känns det att dö i kol, sista andetaget innan döden”.

”The art of dying” ger miljoner träffar, detsamma med ”Die Kunst des Sterbens” och ”Ars moriendi”. Många frågar efter vad Bruce Lee, en filmstjärna som jag inte känner till, sa om denna konst. Nämligen ”to learn to die is to be liberated from it”. Lättare sagt än gjort. 

Stålar, egendomar, sjukdomar, talanger, gener, galenskap och ren dumhet ska ju föras vidare. Liksom gamla surdegar på jäsning. Alternativt trollas bort. Släktavfall och -fejder som märks i kyrkan eller under minnesstunden.

Och hur många nekrologer har jag inte som såväl journalist, släkting eller nära vän skrivit … en baggis när det gäller en åldrad kändis som man aldrig har träffat, till och med en fredagseftermiddag på redaktionen då man just tänkte sticka hem. Tror mig ha fått ihop något rätt bra när Sickan Carlsson dog 2011. Men i fall av nära vänner och familjemedlemmar. Då sitter personen i fråga på axeln under hela skrivakten och viskar. Skribenten snyftar.

Senast i den tranströmerskt vägskyltliknande rad av närstående döda i mitt lilla liv står min äldre bror Tomas. Det var jävligt nog redan i komponerandet av dödsannons: att välja symbol och citat. Vilka efterlevande som skulle nämnas med namn. Några få eller en hel katalog ur olika familjekonstellationer? Och vad kostar si och så många spaltcentimeter?

Så begravningar, traditioner, ritualer, musik, avsked, minnesstund, etcetera. Tänker på Agatha Christies Begravningar är farliga och Liket i biblioteket. På etnologen Ingeborg Svenssons spännande avhandling ”Liket i garderoben” (2009), om mer eller mindre flamboyanta bögbegravningar.

En ateistisk person kan ändå ha önskat en särskild präst som hen har haft ett gott förhållande till. Efterlevande, även de icketroende, kan då få höra att även om hen och vi inte tror på Gud, så är Han kanske inte särskilt religiös han heller – men denna gud tror minsann på er! 

Såsom rätt extrovert skulle jag inte ha något emot att ligga i öppen kista, snyggt klädd och tillfixad à la ”Six feet under” (i det fall pengarna räckte).

Döden leder tanken bakåt. Till forna fränder, flera frågor och ännu outforskade stigar. Ånger och i värsta fall grämelse. Varför frågade inte jag – vi, i de fall det finns ett vi – om viktiga personer i vår barndom när tid och liv ännu var? 

Ack förgängelse, förruttnelse, hasta! Inte ens den sortens utplåning kan man lita på längre. Somliga kistas och begravs på gammalt vis med gravsten och allt. Andra sprids mer eller mindre anonymt i minneslundar, Lars Noréns gestalter har askan i urnan i våningen. Ytterligare andras aska böljar i egeiska havet. Ska man inte längre få gå någonstans och vårda, minnas och sörja på ett någotsånär behagligt vis? Arv och miljö hör ihop! 

Tyvärr är mina släktingar spridda i vitt skilda miljöer. Favoriten är Borgholms kyrkogård i nordvästra delen av stan. Där ligger mormorsmor och mormor i Julius Wilners Familjegraf, utan kvinnornas namn. Några Lekandrar vilar under en annan sten. Ett melankoliskt minne är när jag var där med min kära – nu hädangångna – vän Kate Larson. Vi skrubbade familjestenen ren från mossa och alger. Kate bar en röd sjal och buxbomen doftade härligt av kattkiss. Kalmarsund brusade i bakgrunden.

Sista ordet är inte sagt. Det skulle i så fall vara Goethes ”Mehr licht”. 

***

Läs även:

Läs även: