Nalin Pekgul: Psykiskt sjuka och deras anhöriga glöms bort av samhället

Covid-19 har stängt ner stora delar av normal samhällsverksamhet. Under hela våren och hösten har man diskuterat hur denna pandemi drabbar kulturen, idrotten och företagen. Patienter som är svårt psykiskt sjuka har också drabbats hårt av covid-19, men det är ingen som pratar om dem. De brukar inte lobba för sig själva.

Ett exempel är hur psykiskt sjuka drabbas är att aktiviteter på öppenvårdsmottagningar och annan viktig verksamhet ställs in. Eller att patienter som väntat på att praktikträna på ett jobb, inte kan påbörja sin verksamhet. I sin sårbarhet kan psykiskt sjuka bli extra ängsliga. Många kommer att ha det svårt i sin ensamhet med sina röster.

Vården av de psykiskt sjuka handlar om hjälp i akuta situationer. Men den handlar också om att ge långsiktig hjälp till människor som i sin vardag lever med livslång nedsatt funktion.

När psykiatrireformen genomfördes för 25 år sedan var tanken att människor med psykiska problem skulle få stöd att bo själva och få möjlighet till ett självständigt liv. Inget av det har hänt. Kommunerna som fick huvudansvaret för boende och stöd har svikit sitt uppdrag. Det stora misstaget var att när kommunerna fick ansvaret, öronmärktes inte pengarna. Kommunerna tvingades inte heller att redovisa sina insatser. Med de förutsättningarna prioriterar kommunerna som de vill. Det finns inga verktyg för att komma åt de kommuner som missköter sig.

Många som arbetar inom kommunen har brister i sina kunskaper om hur livet för en svårt psykiskt sjuk människa ser ut. Det är ett systemfel och inte enskilda handläggare som främst är boven i detta drama. Den enskilde handläggaren inom kommunen har ofta en arbetssituation med stark etisk stress där strama budgetkrav uppifrån minskar handlingsutrymmet att hjälpa.

Enligt socialtjänstlagen har alla rätt att söka hjälp, men varje kommun har samtidigt möjligheten att utforma och styra sin egen verksamhet. Bedömningarna om kommunala insatser kan variera från kommun till kommun. Besluten kan också vara olika inom en och samma kommun. Inom psykiatrin måste vi hela tiden vädja om förståelse för våra patienter och ibland om stöd som borde vara självklart.

Jag upplever att kommunerna många gånger inte har tillräcklig respekt för oss inom psykiatrin. Hälso- och sjukvårdens arbete bygger på klassifikation av sjukdomar det vill säga diagnoser och åtgärder mot dessa. Kommunernas arbete vilar på en helt annan grund och de två logikerna går inte ihop. Man vilar sig också på olika lagstiftning i sitt arbete. Detta gör att man talar olika språk.

I dag är kommunernas insatser reducerade till en ovärdig och grym lägsta nivå. Det gör så ont i mig när jag ser hur kommunerna ställer orimliga krav på vad patienterna förväntas klara av på egen hand. En människa med schizofreni ska klara av att ta sina mediciner, betala sin hyra, städa sin lägenhet, söka boendestöd och kommunicera med myndigheter som exempelvis arbetsförmedling eller försäkringskassa. Kommunernas stöd bygger på att man ska ansöka om insatserna själv. Om en patient på grund av sjukdom inte förstår sina behov och sitt eget bästa och inte vill ansöka om insatser från kommunen, så får patienten ingen hjälp. Resultatet kan bli antingen att anhöriga tar på sig en orimlig börda, eller att den sjuke lever under stark stress, isolerad i sin misär.

Att stressa en psykospatient bidrar dessutom till att patienten hela tiden återinsjuknar.

Psykospatienter och deras anhöriga har glömts bort av samhället. Därför blev jag glad när boken Att insjukna i psykos av Johan Cullberg, Pontus Strålin och Maria Skott kom ut i våras. Tyvärr fick boken inte den uppmärksamhet som den förtjänar, mycket på grund av coronaepidemin. Boken är pedagogiskt och kan läsas av alla som vill lära sig om hur det är att leva med en psykossjukdom. Läsaren får ta del av psykiatrins senaste rön, patienters upplevelser, de anhörigas hjälplöshet och förtvivlan. Med den kunskapen följer en förståelse för sjukdomen som är förutsättningen för adekvat hjälp, men också en hoppfullhet som utvecklingen inom psykiatrin förmedlar.

Boken ger många praktiska förslag som bygger på att tidiga insatser för männi-skor som insjuknar i psykos, leder till snabbare återhämtning. Enligt evidens kan unga människor som drabbas av psykos leva ett gott liv om de får bra vård tidigt. Problemet är att bra vård kräver mycket resurser och regionerna prioriterar inte denna patientgrupp.

Att insjukna i psykos borde vara en obligatorisk läsning för alla politiker och kommunala tjänstemän som kommer i kontakt med psykospatienter.