Nämndemannasystemet fungerar i största allmänhet väl
Diskussioner om nämndemannasystemet bör enligt min uppfattning ta avstamp i en saklig diskussion om hur ofta det verkligen blir fel i landets domstolar.
Toppbild: TT
Är nämndemannasystemet förenligt med ett opolitiskt rättssystem?
Utgångspunkten för rättsväsendet i Sverige är idealet om oberoende och ”opolitiska” domstolar som dömer i enlighet med gällande lagstiftning. Inte efter personliga uppfattningar om rätt och fel hos dem som råkar tjänstgöra i domstolen eller efter osakliga eller diskriminerande bedömningar av olika personer utifrån ålder, kön, sexualitet, etnicitet etcetera. Individers gärningar ska prövas sakligt och i förhållande till lagen. Och som alla förstår (eller borde förstå) är det idealet inte helt lätt att nå eller upprätthålla. Mänskliga bedömningar är just mänskliga bedömningar. Ibland blir det fel.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Diskussioner om nämndemannasystemet bör enligt min uppfattning ta avstamp i en saklig diskussion om hur ofta det verkligen blir fel i landets domstolar. Är rättsosäkerhet ett utbrett problem? Om ja, vad skulle det då bero på?
Av de över tvåhundratusen mål som avgörs i landets domstolar årligen är det ett försvinnande litet antal som når massmedial uppmärksamhet. Typiskt sett sker detta när någonting tycks ha blivit riktigt fel. Ett exempel var den så kallade snippadomen när åklagaren och domstolen i lägre instans enligt Högsta domstolen borde ha prövat en påstådd gärning mot ett flertal brottsrubriceringar. Målet ska tas om i hovrätten.
Enligt World Justice Project placerar sig Sverige väl när det gäller rättvisan överlag. Men vi bedöms ha en bit kvar till den absoluta världstoppen, dels vad gäller kriminalvårdens förmåga att förebygga återfall, dels rättssystemets förmåga att döma icke-diskriminerande.
I den senaste departementspromemorian på området hänvisas till en studie från Uppsala universitet som analyserar ett stort urval migrationsärenden. Studien indikerar att domstolens sammansättning – på marginalen ska sägas – påverkar utfallet, medan det förblir oklart om det är nämndemännens eller de lagfarna domarnas politiska övertygelser eller karaktärsdrag som får störst genomslag. En asylsökande hade i början av 2010-talet lite större sannolikhet att få rätt i domstol med fler kristdemokrater, vänsterpartister eller miljöpartister bland domare och nämndemän. Och lite lägre sannolikhet med fler sverigedemokrater i rätten. Detta är det mest bestickande exemplet på systematisk ”politisering” av rättsskipningen i Sverige som jag har kunnat finna.
Rättsosäkerhetens utbredning framstår som tämligen oklar, och möjligen koncentrerad till förvaltningsrättsliga frågor om migration. Kopplingen till just nämndemannasystemet är därtill höjd i dunkel. Lagfarna domare vittnar om att systemet i största allmänhet fungerar väl.
Några partier verkar för olika former av omorganisering av nomineringssystemet gällande nämndemän, men en förkrossande majoritet i riksdagen förhåller sig avvisande. Så sent som under hösten 2023 har den moderate justitieministern ställt sig kallsinnig till en miljöpartistisk fråga om att utreda nämndemannasystemet, men välkomnat en diskussion om hur partierna kan verka för att ytterligare höja kvaliteten på dem som nomineras till dessa viktiga uppdrag. Jag välkomnar den hållningen.
Partierna har att genomföra noggranna urvals- och granskningsprocesser inför nominering. Det är i mina ögon rimligt att vara öppen för att nominera personer som saknar partimedlemskap, men minst lika rimligt att se partimedlemskap som ett positivt uttryck för den typ av medborgaranda som nämndemannauppdraget givetvis vilar på: att bry sig, typ. Och att partiorganisationerna utgör en bra plattform för att skapa kännedom om en persons kapacitet och karaktär.
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gür svar på samma frågeställning.
***
