Nämndemannasystemet undergräver förtroendet för rättssystemet

Är nämndemannasystemet förenligt med ett opolitiskt rättssystem?

I teorin och i de principiella skrivningarna fungerar nämndemannasystemet utmärkt: 

Som lekmannadomare representerar nämndemännen det allmänna rättsmedvetandet, den demokratiska legitimeringen av rättssystemet och dess folkliga förankring. Deras röst väger lika tungt som juristdomarens, och de är skyldiga att följa lagen när de dömer. Nämndemän utses av kommunfullmäktige, men uppdraget är opolitiskt. Den som är nämndeman representerar inte ett politiskt parti och får inte heller påverkas av sina politiska åsikter i dömandet. 

Här nödgas man, kanske något oborstat, skriva: Jo jo, dra den om Rödluvan också… 

Ty alla vet att nämndemannasystemet inte bara är dysfunktionellt. Det är också uppenbart att nämndemannasystemet i sin uppbyggnad undergräver förtroendet för rättssystemet när det gäller sådana för detta rättssystem väsentliga egenskaper som förutsägbarhet, principen om legalitet, objektivitet och oberoende av den politiska makten. 

Grundtanken med lekmannadomare, som inte ska vara lagkunniga men ska vara skyldiga att följa lagen när de dömer, är redan den en självmotsägelse. Principen att nämndemän som lekmannadomare ska ombesörja att det allmänna rättsmedvetandet också tas i beaktande, låter som en god tanke, men innebär att opinionsströmningar inom väljarkåren och befolkningen ska kunna påverka domstolens beslut. 

Ett exempel är skandalen för snart sex år sedan, då Solna tingsrätt kom att fatta ett friande beslut i en misshandelsdom. Genom två av nämndemännens agerande, demonstrerades på ett pedagogiskt sätt huvuddelen av de svagheter som nämndemannasystemet lider av. Den friande domen avkunnades i strid mot principerna för bevisvärdering i svensk rätt, genom att skuldfrågans bedömning också fick avgöras av sådana domskäl som att domstolen framhöll att den tilltalade mannen kom från vad som ”verkar vara en bra familj”, i motsats till den målsägande. 

Att sådana nämndemän avslöjas och senare byts ut (av de politiska partier som tillsatt dem) kan tas för intäkt till att det inte är fel på systemet utan på de politiska partiernas utnämningar. Att nämndemän ska utses av politiska partier, men samtidigt inte påverkas av sina politiska åsikter, är en självmotsägelse det också.  

Att olämpliga nämndemän kan avsättas, borgar inte för ett ökat förtroende för domstolarna. Tvärtom kan sägas att varje gång en nämndeman tvingas lämna sitt uppdrag på grund av att vederbörande visat sig vara otillräknelig eller inkompetent, rubbas inte bara förtroendet för nämndemannasystemet, utan även förtroendet för domstolarna och för rättssystemet i sin helhet. 

Det märkliga i ett rättspolitiskt perspektiv är att kritiken mot nämndemannasystemets tillkortakommanden har formulerats kontinuerligt och allt skarpare under de senaste tjugo åren, men att litet har hänt för att förändra dess grunder. Hur kommer det sig då att ett så uppenbart bristfälligt och rättsosäkert system, trots återkommande kritiska synpunkter och utredningar, får leva kvar? 

En förklaring är att systemet har mycket långa anor bakåt och setts som ett slags garant för folklig insyn och förankring. En annan i dag mer trovärdig förklaring, då denna insyn flyttat in till de politiska partierna med deras avgörande om vem som får bli nämndeman, är att partierna slår vakt om ett ännu ett system som ger deras aktiva medlemmar möjlighet att utöva makt, vilket lockar mer än det ringa arvodet. 

Och redan det, att de som vill utöva makt oftast är de minst lämpliga att inneha den, är skäl nog att avskaffa, om inte systemet med nämndemän, så åtminstone de politiska partiernas makt över det. 

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning. 

***

Läs även: Liberalerna måste välja sida

Läs även: Vi ska tacka Ukraina