När flinet bleknade

Den där hösten för tio år sedan proklamerade Vanity Fair ironins död. Det var över. Inga fler postmodernt höjda ögonbryn. Allt det där om att ingenting är heligt, inget finns, men helvete vad snyggt det är.

Bort med det!

Populärkultur och debattörer som med stilistisk briljans och coolness var emot allt, utan att vara för något. De kommer inte att kunna hålla på längre, spådde allvarliga män. Efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon var det inte längre möjligt att småle, eller att menande och ironiskt nicka – i stället för att bry sig.

USA hade skapat en kultur där man ständigt flinar men där en lugn genomträngande sorg hade krupit in i människors liv, menade Jedediah Purdy i sin bok om ironi från 1999. Inget togs på allvar längre och Purdy kritiserade allt från tv-serien »Seinfeldt« till David Letterman och »South Park«. Ironin var en vägran att tro på att det finns djup eller uppriktighet i mänskliga relationer. I stället för tanken att vi alla har ett sant jag som vi på olika sätt kämpar för att uttrycka bygger det på föreställningen att vi inte är något annat än spinn och poser.

Inget betyder längre något. Och det gör ont.

Efter den elfte september sa Vanity Fair att detta inte längre var en möjlig hållning. Verkligheten hade med all önskvärd dödlighet slagit mot den amerikanska kulturen. Varför hatar någon oss så mycket?

I Claire Messuds roman »The Emperor’s Children« ser välutbildade, begåvade och förvirrade trettioåringar tornen rasa och inser i panik att idéer inte enbart är bollar för intellektuell lek. I någons huvud hade den vansinniga tanken att köra två flygplan in i World Trade Center skapats. Denna idé spillde nu ut i den verkliga världen inför deras ögon. Om den mänskliga fantasin kunde skapa dettta spektakulära men fasansfullt verkliga terrordåd, då måste den mänskliga fantasin spela roll. Även i verkligheten.

Inte bara som en lek och ett yeah whatever.

Många hoppades att det skulle bli ett slut på detta efter den 11 september. Samtidigt såg andra mer oroväckande tendenser i den där plötsliga viljan att återvända till allt »som var på riktigt« i USA.

Susan Faludi beskrev i »The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America« hur det amerikanska samhället föll tillbaka i historiska myter om manliga hjältar och kvinnliga offer.

USA börjar i en saga om manlighet. Myten om den unge hjälten (George Washington) som leder ett uppror mot den elake gamle fadern (England), dödar honom och själv blir far till ett nytt land. Myter om manlighet har alltid spelat en stor roll i amerikansk politik och den 11 september 2001 slog upp ett sår ur nationens barndom, menar hon. Om kvinnor som tillfångatogs av urbefolkningarna – och om manlig skam över att inte ha kunnat försvara dem.

Susan Faludi beskriver hur berättelser om modiga män började framkallas redan på morgonen den 12 september.  »Heroes are needed, so heroes get made«, sjöng Bruce Springsteen på skivan »Magic«. Det var en ursprunglig myt om manligt och kvinnligt som reste sig ur ruinerna av World Trade Center, menade Faludi.  I Springsteens berättelse fanns däremot en trollkarl som medvetet manipulerade fram vissa känslor hos befolkningen. Tillsammans frammanade det ett tragiskt hybris.

På morgonen den 11 september 2001 var världens mäktigaste land i fred. Solen sken över Manhattan. Staden som aldrig sover var på väg till jobbet. Den amerikanska ekonomin hade börjat återhämta sig efter it-bubblan och världens största ekonomi hade överskott i statsfinanserna.

Tio år senare är situationen en annan. Två krig, 90 000 miljarder­ kronor i underskott, förfallande infrastruktur, massarbetslöshet och ett politiskt system som verkar oförmöget att hantera verkligheten. Ja de kan. Men det går inte. Förra månaden skapades inte ett enda jobb netto på den amerikanska arbetsmarknaden.

Många ting har dött i USA sedan den 11 september 2001. Men ironin är inte en av dem. Däremot har den förändrats. Jon Stewarts »The Daily Show« slog igenom på allvar och blev ett fenomen. Det är ironi, men det är politisk ironi. Skratten kommer inte ur en oförmåga att ta ställning. Tvärtom, Stewarts ironi föds ur ett nästan bottenlöst ursinne över vad som hände med USA under de där åren.

Som Randolph Bourne uttryckte saken redan på 1800-talet: »Det finns ironiker som  tar till ironi inte för att de inte bryr sig, utan eftersom de bryr sig för mycket.«

***

För övrigt Dagens Nyheters ledarsida tycker att facken borde ta ansvar för eurokrisen och ställa lägre krav på löneökningar. Men om de nu verkligen skulle ta ansvar för eurokrisen, vore det ansvarsfulla väl att kräva ännu större löneökningar? Överskottsländerna måste ju göra sitt för att korrigera de ekonomiska obalanserna. Om det nu är så vi ska resonera.

Katrine Kielos är ledarskribent på Aftonbladet och författare.