När blev högern så här larvig?

”Vi kommer kämpa till siste hen”, skrev Försvarsmakten i en hbtq+-tintad helsidesannons och damerna i den blåhåriga prussiluskahögern sträckte sig efter blodtrycksmedicinen.  

Jag blev också kränkt. Sveriges militärmakt har alltså engagerat en reklambyrå som gör skäl för skattemiljonerna genom analfabetism. Att misshandla ett pronomen till ett substantiv var inte tillräckligt illa, copywritern könade adjektivet till siste också. Man blir förstås tokig. 

Ni hör. Man kan och vill provoceras av skitsaker, beroende på läggning. Vi ägnar oss åt kverulans för att mikromanagera det komplexa tillstånd som är samtiden.  

Att sakpolitik och fakta förkastats till förmån för ett behändigare och känslostint kulturkrig är, tvärtemot snacket, mest roligt. Vare sig vi är producenter eller konsumenter av knäpp känslopjunk är medieindustrin soundtracket till våra liv. Att kränkas och kränka skänker livet mening.  

Men. Det behöver sättas gränser. Numer är det högern som tagit över puritanismens stafettpinne från vänstern. 

Vänstern påstås rent av ha blivit cool, eftersom den slutat lufta mikroaggression över patriarkatets manspread på lokalbussar. Men främst har vänstern bara förlorat internet och håller truten. 2014 inträffade peak-PK och efter den samlade mediala kälkborgerlighetens övervåld under metoo-2017 tömdes vänsterflankens skyttegravar. Den narcissistiska centerpartist som sökte klick instragrammade i stället om scarfs och saffranspannkakarecept. 

Det betyder inte att vänstern slutat fördöma, cancellera eller moralisera, å nej, den djupa HR-staten i såväl kommersiell som offentlig förvaltning tittar fortfarande på SVT och läser Dagens Nyheter till morgonkaffet. Nypuritanismen kokar alltid under ytan. Det är inte alls otänkbart att dagens yngre generationer kan omvändas till den rätta läran. Men. Allt handlar om momentum. Tes, antites och syntes. Trender är starka och pågår längre än man tror är rimligt, inte bara på börsen, tills modet för dagen plötsligt rasar genom varenda stödnivå.

Medan vänstern slickar såren har högern spårat ur i framgångsberusning. Den har banne mig gått bananas. Alltså. Sickna töntar. Mina ögon krullar sig dagligen. Det generella ressentimentet har övergått till rent löje. I brist på samtida PK-material att kränkas över – och möjligen med en viss självmedvetenhet kring hur trött det är att ännu en gång skärmdumpa tio år gammal polishatartweets från Kakan Hermansson – så dammsuger puritanhögern samtiden efter minsta lilla kulturyttring att äcklas över. Som om det var 1953 och Elvis Presley inte börjat svänga på höfterna. Det kräver, ironiskt nog, ett tränat öga för att skilja mellan konservativ islam och högerpopulism. 

Strax efter Försvarsmaktens lingvistiskt förfärande reklamblad för att skänka NATO-prostitutionen en fräsch feministisk fernissa, var det OS-invigning på floden Seine. Herreminskapare så högröd högern blev. Fröken Prysselius i Astrid Lindgrens Pippi Långstrump skulle ha rodnat.  

När det, förvisso korrekta men löjeväckande, argumentet ”buhu, OS vågar inte driva med Islam för då får vi en bomb i huvudet” inte bevärdigades med minsta motargument blev det hysteri i Kapernaum. Helt orimligt höga växlar drogs på etablissemangets förkärlek för alltings bögighet. Plötsligt var alla svårartat kristna och älskade att få kränkas över en, uppriktigt sagt, ganska trött provokation av konstnären Thomas Jolly. Den var ju bara en rörligt kopia av fotografen Elisabeth Ohlsons Den sista nattvarden-skändning för över 25 år sedan. Till och med högerladyn Ann Heberlein drabbades av sekundärskam. Med en överskruv värdig Truls Möregård hånade hon i Svenska Dagbladet sina polare genom att påpeka att de var alltför korkade för att begripa att de egentligen såg den fete och fine Dionysos. 

Memen ”Om du vill veta vem som kontrollerar dig, titta på vem du inte får kritisera” gjorde då stor entré på sociala medier, tillskrivet Voltaire för att få till en fransk upplysningsfiness får man anta, och det finns inget falskt i det påståendet, tvärtom är det så briljant att Voltaire faktiskt kunde ha kläckt ordstävet. Men här åsyftades inte frugan, Björn Wiman, personalchefen eller bankens lånehandläggare, utan hbtq+-personer, och möjligen muslimer, utan att de kunde rå för att deras religion inte hånades konstnärligt satiriskt. OS-invigningen bekräftade en gigantisk konspiration mot hederligt kristet folk som inte ägnar sig åt sex, inte målar sig blåa och sannerligen inte läser sagor för barn iklädda kjol. 

Vad är det som händer? När blev högern så här larvig och bigott? 

Ps. Jag vet. Det lät som ett löfte, men du får vänligt vänta till nästa krönika innan jag avslöjar Olof Palmes mördare. Ds 

TOPPBILD: Influencern Andrew Tate arrangerade en protest mot OS-öppningen utanför Frankrikes ambassad i Bukarest.

***

Läs även: Är jag tillräckligt tuff för Nyhetsmagasinet Fokus?

Läs även: Jag tar hellre en öl med Trump