När blir mina barn osvenska?

Detta var vad jag vaknade till när valet var över och när rösterna var (nästan) räknade: ett nytt riksdagsparti – sprunget ur den öppet rasistiska rörelsen. Numera kamouflerat med allsköns spackel till ett parti som på allvar verka tro att folk inte ser hatet och fördomarna bakom flin, sneda luggar och putsade glasögon.

Jag vaknade tillsammans med två små barn som inte förstod varför deras mamma var och är så bedrövad. Två barn som är fyra och sex år gamla och inte på något sätt märkt av de iskalla vindar som drar genom samhället. Som inte funderar kring sin fars ursprung, som ännu inte blivit ifrågasatta för sitt långa efternamn eller för sin hårfärg. Som bara fått höra att de blir så fint solbrända på sommaren, inte att de borde »åka hem« eller lära sig »fatta hur man gör i det här landet«.

Jag undrar när, om, den dagen kommer. De senaste veckorna har det känts närmare än någonsin. Mer skrämmande än någonsin förr.

Jag såg på min son och undrade hur länge det kommer att dröja tills han får höra att han inte är lika svensk som andra. Jag undrar hur Sverige ser ut om fyra år, om åtta eller tolv år när sverige­demokraternas tonläge känns lika naturligt som att ny demokratis flykting­politik till slut blev folkpartiets och socialdemokraternas.

När vi har glömt allt det vi sagt direkt efter valet. När kappan har vänt både en och två gånger.

Om min son snor en cykel en dag, kommer någon att hitta förklaringen i hans pappas mellanösternrötter då? Inte i det faktum att jag snattade som tonåring?

Om han – gud förbjude – är taskig mot en tjej i framtiden, beror det då enligt vårt nya hatiska riksdagsparti på att han har fötts med en »aggressiv gen« som bara finns söder om Medelhavet och inte i den geggigaste skånska myllan?

Om min dotter blir en känd idrottare­ – kommer det svenska folket att älska henne utan förbehåll då, eller kommer hon att bli »iraniern« den dag hon missar en straff eller beter sig oschysst på plan?

Åkesson säger att de har motarbetats men vi är många som tycker att det var precis tvärtom. Sverigedemokraterna fick dansa martyrvals hela valrörelsen.

Jag blev inte ett dugg förvånad att de bestämde sig för att försöka kapa våldtäktsfrågan och göra den till »sin«. Som om de egentligen skulle bry sig om våldtagna kvinnor. Färre invandrare och mer belysning i parkerna – hur hjälper det Anita, 52, som blir våld­tagen hemma av Carl, 53?

Men mest skrämmande är att de fick gehör för sin så kallade statistik. I partiledar­utfrågningen i »Studio Ett« kunde Åkesson påstå att varannan våldtäkt begås av invandrare, trots att påståendet kommer från en allt annat än tillförlitlig genomgång av fällande domar. Inte polisanmälda våldtäkter, utan domar.

Det faktum att sverige­demokraternas »granskning« av våldtäktsdomar snarare visade på en tydlig diskriminering – risken att bli fälld för våldtäkt är betydligt större om du har utländsk bakgrund – passerade i princip obemärkt.

Så krattar man manegen för ett gäng lögnare. Så går det till när man yrvakna sätter sig upp efter valet och säger oj, vadå, menade de allvar? Är de verkligen inne i riksdagen? Ojoj.

Men nu har vi, journalister, debattörer och samhällsmedborgare, chansen. Nu är det de som granskas. Nu ska varje siffra vändas och vridas på. Nu ska de få förklara varje formulering.

Nu är det dags att sverigedemokraterna, inte invandrarna, förklarar sitt ursprung och den aggressivitet som har varit deras ledsagare i så många år. Nu har vi fyra år på oss att syna deras bluff.