När elitstämplad konst bryter ner kulturhatet

På en julfest var det skumpa och borsjtj och värdinnan sa att hon gör borsjtjen varje år. Inte bara till festen. Hon delar ut den gratis på julafton på en av krogarna hon driver. Borsjtjen var verkligen mycket god och hölls varm i en stor kantin och minglet sorlade och regnet rann mot de stora mörka köksfönstren. 

Fester blir ofta mer lödiga när tiden för dem är utmätt. Det var den denna kväll. Värdfolket skulle vidare. De flesta gästerna också. Till samma plats. Franska trion på Pustervik klockan nio. I köket på julfesten avbröt någon handens färd med skeden i nypan ner mot sin soppskål och sa att låtskrivaren, sångaren och pianovirtuosen Matti Ollikainen är det närmaste Nick Cave man kommer i Sverige. Men en annan röst sa att Matti var elitist, och att hans midsommarlåt från häromåret hånade alla som älskade midsommarafton.

– Jag kände mig förolämpad av den låten, jag tycker den är vidrig. 

Det blev en kort paus, det var nämligen den mycket omtyckta värdinnan som uttryckt åsikten. 

En av gästerna förde sin champagnekupa mot läpparna innan han sa: 

– Så ser inte jag på saken.

Värdinnan log och sa: 

– Nähä, och hur ser du på saken då?

– Att så ser man kanske på midsommar om man är ensam och mår riktigt dåligt. Det borde alla glada kunna ta till sig utan att känna sig hånade.

– Jamen lyssna på hur han sjunger det, och vad, det där om blommorna som gör sig bättre på marken än i nån gammal kärrings hår  … 

– Är det inte så man känner när man är utanför, är det inte konst?

Någon tog upp en telefon och läste högt vad Matti själv sagt om sången: "En välbehövlig sommarlåt som med sin sällan besjungna infallsvinkel ger röst åt den midsommarkritiska majoritet som trots allt existerar." 

Det bet inte. Men diskussionen började anta mer av akademiskt intresse, angelägenhetsgraden sjönk, julen stundade, regnet rann och trion skulle på Pustervik förutom sina älskade egna sånger traditionsenligt också spela sina älskade versioner av våra kända julsånger och paraplyer mobiliserades och festen stolpade iväg. Vi var i god tid. Golvet framför scenen redan packat. Franska trion, som förutom Matti består av Victor på bas och Christopher på trummor, klev upp på klockslaget och fick det att svänga från första pianoackordet. Ollikainens bleka ansikte lyste som en fullmåne över publikhavet. Hans händer dansade balett över tangenterna, för att i nästa stund se ut som att de var på väg på att banka sönder dem. Musikanterna föll in. En våldsam kraft förlöstes, som följdes av den sprödaste och vackraste skörhet någon hört. Julsånger som jazzpärlor. Nej, se det snöar följd av Hej, tomtegubbar och Tomtarnas julnatt, som aldrig hade förmedlat så mycket sinnlighet. I O helga natt stämde varenda strupe upp i refrängen. Så kom en av de nyskrivna: Då och då, andlöst vackra bitterljuva ackord och de oemotståndliga inledningsstroferna: Åh älskling, det här är så jävla fel/ Det är bara för mycket som står på spel/Är du beredd att förlora halva ditt liv?/Tror du att det blir så mycket bättre om det blir just vi?/För mig finns inte så mycket att förlora/jag är skild sedan tusen år, och mina barn är redan stora. 

Vi trodde nog att julkonserten kanske skulle avslutas med denna längtan efter att få tillvaron att gå ihop, men det var då Matti satte sina fingrar mot tangenterna och drog i gång midsommarsången, och sjöng om blommorna i kärringarnas hår, och kved att midsommarafton, det var en jävla dag, lutade sig över pianot, väste fram den korta refrängen Midsommarafton, Fy fan! 

Och det liknade ett varmt midsommarregn ute i decembernatten. I vimlet utanför en av krogarna såg vi vår granne, festens värdinna, som garvade. 

***

Läs även: Meningslös tortyr på låtsas

Läs även: Den stora ensamheten i Japan