När får man döda ett barn?

"Åsiktsangiveri", utbrast professor Torbjörn Tännsjö uppbragt. Bakgrunden var en artikel i Kvartal där filosofistudenten Lapo Lappin redogjorde för professorns moralfilosofiska resonemang, fram till hans avfärdande av tron på ett okränkbart människovärde (18/12 2021).

Det hade kanske varit rimligt att kalla detta angiveri om inte Tännsjö sedan bekräftat kritiken. För återstoden av hans text är ett försök att visa att det är irrationellt att tro på människovärdet.

Det här är för övrigt en uppfattning som blivit allt vanligare bland etiker, vilket är ett dilemma. För vi har trots allt en lagstiftning som utgår från att människovärdet både finns och är okränkbart. Samtidigt är allt färre akademiker villiga att försvara den. Grunden för värdegrunden svajar, med andra ord.

För en utilitaristisk filosof som Torbjörn Tännsjö är problemet att han inte tycker sig hitta någon rationell grund för människovärdet. Vilar det på vår intellektuella kapacitet? Men då faller spädbarn, dementa och intellektuellt funktionsnedsatta utanför. Och vad säger att enbart människor har ett okränkbart värde och inte intelligenta djur?

Ingenting, menar Tännsjö. Hans kollega och utilitaristiska meningsfrände Peter Singer instämmer. Singer har därför föreslagit att föräldrar ska få 28 dagar på sig att bestämma om de vill behålla eller döda ett funktionshindrat barn.

Denna typ av resonemang får mig att tänka på författaren G K Chestertons omdöme om sin tids intellektuella. Vi tror ibland att de vansinniga kännetecknas av att de saknar förnuft, men oftast är det tvärtom. Problemet är att de endast är logiska, men saknar empati, fantasi och sinne för proportioner. Med Chestertons ord: »Den som är galen har inte förlorat förståndet. Den som är galen har förlorat allt utom förståndet.«

En av förra årets mest omtalade romaner var No one is talking about this av Patricia Lockwood. Boken berättar om en ung kvinna som får veta att hon bär på ett funktionshindrat barn. Till slut föds barnet, och familjen sluter upp. De vårdar den lilla, översköljer henne med kärlek och hinner fira hennes sexmånaders-dag innan hon till sist somnar in.

Var det värt det? Det finns ingen logisk formel som kan svara på det. Men de som berörts av det lilla barnet har erfarit en kärlek som går djupare än allt annat. Mamman konstaterar att hon skulle göra det igen – en miljon gånger, om så krävdes.

Man ska inte romantisera grava funktionsnedsättningar, men många av oss som funnits nära sådana livsöden känner igen erfarenheten. När människan kläs av sina vanliga attribut, så upphör hon inte att vara människa. En person som saknar språk, rationalitet och annat som vi brukar identifiera som särskilt för människan är inte omänsklig – tvärtom. Oftare anar vi, i mötet med en sådan person, essensen av det mänskliga.

Man kan uppleva detta vid en sjukbädd, en dödsbädd eller tillsammans med en person som är gravt funktionshindrad. Alltså vid de tillfällen då Tännsjö menar att talet om människovärde är särskilt irrationellt. Detta visar på det grundläggande felslut som filosofer som Tännsjö och Singer gör när de tror att människovärdet är en idé som vi rationellt ska resonera oss fram till. Så är det inte.

Insikten om att varje människa har ett unikt värde bottnar snarare i en erfarenhet. Det är en moralisk intuition som vi måste ta på allvar. Det filosofiska språket kan hjälpa oss att förstå den lite bättre, men det kan inte sätta sig över denna grundläggande erfarenhet.

***

Läs även: Johan Hakelius: "Vi behöver alla dödshjälp"

Läs även: Anna Nachman: Döden ger mitt liv mening

Teckna din prenumeration här.