När hatet blev medelålders

Idén om civilisationens disciplinerande inverkan har på sina håll förbytts i ett omfamnande av våld. När akademiledamoten Sara Stridsberg kommer med tre pjäser i »Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet«, finns det anledning att läsa om hennes författarskap och fundera över en av hennes mindre kända texter:

»Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna.«

Citatet är hämtat ur hennes förord till »SCUM Manifest« (2003), en bok av Valerie Solanas som hon beskriver så här: »Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text. Ingen text har förändrat mig så. Ingen händelse eller företeelse. Den har förändrat mitt sätt att tänka, mitt hjärta & min fitta, mitt sätt att röra mig genom staden, den har lärt mig allt jag behöver veta.«.

Valerie Solanas är kvinnan som dömdes för mordförsök på Andy Warhol. Sara Stridsberg: »Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll.«.

Solanas sköt inte bara Andy Warhol, rakt i bröstet. Hon sköt ytterligare en person i höften och vände sig mot en tredje som på knä bad för sitt liv. Om »SCUM Manifest« säger Stridsberg: »Vi ska läsa det bokstavligt.«

Dagens Nyheters Aase Berg – även kritiker i Dagens Nyheter tyckte: »Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas ›SCUM Manifest‹. Översättaren Sara Stridsberg har skrivit ett fullkomligt lysande förord, helt innovativt i sin direkta energi, det gör mig nästa lika lycklig som manifestet.«

Hur gick Sara Stridsberg vidare härifrån? »Drömfakulteten« (2005) är en roman som till stora delar består av dialoger mellan olika personer och Solanas. Utsagor som »... alla fäder alltid vill knulla sina döttrar och de flesta gör det« är typiska.

2010 är Stridsberg tillbaka med »Darling River«, också med faktiska ingredienser ur Valerie Solanas liv. En frånvarande mor och en övergreppsbenägen far som tar sin dotter på bilresor genom öknen. Lolitasymbolik med för små kläder, sex med okända män vid en flod. Hetta, hot, abort, missfall. Och så romanen »Beckomberga, ode till min familj« (2014), vars huvudperson är en flicka med en pappa som sitter på mentalsjukhus.

Det är svårt att leva sig in i fantasin om de djupa visdomarna i galenskapen, i alla fall för den som någon gång arbetat på ett av de stora mentalsjukhusen. Men detta är litteratur och författaren säger till Vi läser: »Jag uppfattar beskrivningar av människor som förstörelser, begränsningar, burar.«

Att bli skjuten eller romanfigur, lite sak samma. Något ligger det i det.

Norbert Elias beskrev i »Sedernas historia« (1939) civilisation som en disciplineringsprocess. Normen i det moderna samhället har blivit att aggressiviteten omgärdas av hämningar. Ju fler fenomen kulturen markerar nolltolerans för, desto enklare blir revolten. När normen är att tränga tillbaka aggressiviteten, blir det normkritiska steget att mytologisera dödligt våld. Kanske är det just vad Stridsbergs, låt oss kalla det utforskande av våldet, handlar om. Det blir märkligt gammaltestamentligt.

Mytologiseringen kan ske så länge våldet riktas mot rätt person. Kvinnor är fredade, inte män. Bögar är historiskt
sett helt ofredade. I Stridsbergs senare böcker gör sig förnedrade flickor återkommande tillgängliga för övervåld,
i berättelser där hatet blivit en hinna av aggression. Men de revolterar inte. Tappade Stridsberg sin berättelse när hatet blev medelålders?

»Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet« ges ut av Bonniers.