När kriget inte kom

Den fina titeln häradshövding avskaffades 1971, men min morfar som var född 1889 begärde hos regeringen Palme att få behålla den ändå, vilket beviljades. När han så fem år senare gick ur tiden skulle arvet slutligen skiftas. Paradvåningen i Västerås var fylld av allt möjligt man kan tänka sig, mer än döttrarna orkade härbärgera, så budet gick snart vidare till mig och mina kusiner. En av de lite äldre önskade sig själva lägenheten men jag var i tonåren och måttligt sugen på sådana futiliteter. Det enda jag ville ha var den uppstoppade påfågeln.

Alla i släkten mottog detta önskemål med en unison suck av lättnad, för påfågeln var och är alltjämt en jobbig pjäs. Stor och svårplacerad. När mina ungefär lika jobbiga barnbarn är på besök måste åbäket gömmas undan för att knattarna inte ska rycka fjädrar ur dess imposanta stjärt, och på våren då jag simulerar städning genom att bära ut allt som kan vädras måste påfågeln vaktas, annars kommer illasinnade blåmesar och norpar plymerna den har på hjässan. Och jag vet, inget intresserar er mindre, men historien har en dubbelbotten som är aktuell för de flesta, inklusive det förhärdade Fokus-klientelet.

Saken var nämligen den att påfågeln inte kom ensam. I bouppteckningen fanns även ett annat nummer som ingen ville ha, närmare bestämt en sovsäck. En oanvänd, grönmurrig sak som ansågs passa just mig eftersom jag på den tiden sällan vistades inomhus. Klart att Sjöbergs pojk ska ha sovsäcken! Så blev det och när jag påminner mamma (97) återberättar hon historien om hur morfar köpte sovsäcken under Kubakrisen i oktober 1962 – för den händelse att kärnvapenkrig skulle tvinga honom att sova i skogen. Den bilden har alltid fascinerat mig: åldrad häradshövding under en gran, kanske vid sjön Snyten uppåt Hästbäck.

Som sagt, sovsäcken förblev oanvänd. Lyckligtvis. Kanske var kärnvapenkriget aldrig så nära förestående som vanliga tidningsläsare trodde. USA:s beredvillighet att avlägsna sina då nyligen utplacerade missiler från Turkiet, i utbyte mot att Sovjet plockade bort sina från Kuba, var till exempel inte allmänt känt förrän långt senare. Varken Chrusjtjov eller Kennedy var självmordsbenägna, och redan då var kärnvapnen omgärdade av strikta procedurer. Det var inte bara att trycka på en knapp. Världen höll andan, det är sant, men konfliktens förluster var små, åtminstone i jämförelse med kriget mellan Kina och Indien som startade samma vecka.

Passade kineserna på? Anföll man Indien bara för att alla hade fullt upp med Kubakrisen? Knappast. När jag nu läser tidningarna från oktober 1962, mest för att förstå morfars oro, märker jag att missilkrisen på Kuba visserligen var den stora nyheten under flera dagar, men att en armé av korrespondenter samtidigt bevakade många andra konflikter. Även udda rättegångar. Den 20 oktober till exempel, under upptakten till Kubakrisen, har DN en lång artikel om den avhoppade KGB-agenten Bohdan Stasjynskyj, dömd i Karlsruhe för att ha mördat den ukrainske nationalisten Stepan Bandera – med cyanidpistol.

Jag menar inte att samtiden bäst låter sig begripas genom läsning av sextio år gamla tidningar. Men det skadar inte. Om Stasjynskyj visste jag förut noll och ingenting. Nu vet jag mer och alltihop kastar en strimma ljus över kriget i Ukraina och de isande hotelser som kan få också fullt normala människor att skaffa utrustning för vistelse i skog och mark. Dessutom präglades journalistiken av en påfallande komplexitet, som trodde man läsarna om att själva kunna skilja rätt från fel. Så är det inte längre. Nutidens Dagens Nyheter kunde lika gärna heta Dagens Rätt.

Ändå har det mesta blivit bättre, inte minst sovsäckarna. Den utvecklingen är direkt sensationell. Eftersom det nog inte blir kärnvapenkrig den här gången heller tänker jag mig att något av mina barnbarn en vacker dag ska ärva dunsäcken jag brukar använda i skogarna, inte för att jag måste utan för att jag vill, ty den som äger en uppstoppad påfågel kan inte gärna vara pessimist. Inget vore besvärligare att släpa på under beskjutning.

Den 26 oktober avbröt Chrusjtjov utplaceringen av missiler på Kuba, John Steinbeck tilldelades nobelpriset i litteratur och undantagstillstånd proklamerades i Indien. Spionen med cyanidpistolen, om någon undrar, satt fyra år i fängelse men ska senare ha överlämnats till CIA och fått ny identitet, komplett med plastikkirurgi och slutligen asyl i Sydafrika, men det där kan förstås vara desinformation. Ingen vet och få bryr sig. Stepan Bandera är dock en het potatis än i dag.

***

Toppbild: en soldat framför det tomma höljet till en gammal sovjetisk missil på Kuba.

Läs även: När kriget kommer sticker vi huvudet i sanden

Läs även: Johan Hakelius: Stora bomber, små tankar