När kriget kommer mättar inte framtidsoptimism
Säkerhetsläget i Sverige ses som det allvarligaste sedan 80-talet. Ändå sjunker inte allvaret in, skriver Alice Teodorescu.
Toppbild: TT / Henrik Montgomery
”Vi har planerat för fred mer än vi har planerat för krig och nu vänder vi på det, vi måste utgå från det värsta hotet på skalan”. De allvarsamma orden är Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör på MSB, och sammanfattar det paradigmskifte – också på detta område – som Sverige nu nödgas till. Och generaldirektören är knappast ensam i sin bedömning, också chefen för Must, liksom ÖB, talar om det nya säkerhetsläget som det allvarligaste sedan 1980-talet.
Ändå är det som om allvaret inte riktigt sjunker in, varken kring säkerhetsriskerna som sådana, eller kring den undermåliga beredskapen att hantera dem. Märkligt kan tyckas, när varje kris som drabbat Sverige de senaste åren – oavsett om den handlat om stor och plötslig migration, den globala coronapandemin, eller nu ett fullskaligt invasionskrig i vårt närområde – varit en smärtsam påminnelse om de inbyggda sårbarheterna i dagens slimmade system. Ett system konstruerat på förhoppningar om att mänsklighetens värsta tid ligger bakom oss.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Enligt MSB kommer Sverige behöva investera minst 27 miljarder kronor om året, under en femårig uppstartsfas, för att råda bot på den mångåriga nedmonteringen av det civila försvaret. De omfattande reformerna av beredskapen beräknas i sin tur beröra ett 60-tal myndigheter. En stor andel av pengarna är tänkta att gå till kommuner och regioner som ansvarar för räddningstjänst och sjukvård.
Att vi befinner oss i en situation mer komplex än den som förelåg under kalla kriget har (äntligen!) satt igång en rad processer som borde ha varit på plats för länge sedan. Det handlar dels om den kommande Nato-anslutningen, dels om generella satsningar på det sedan decennier så styvmoderligt behandlade svenska militära och civila försvaret.
Expressen har i en läsvärd granskning i slutet av oktober undersökt de rapporter som svenska beredskapsmyndigheter inlämnat till regeringen och funnit att flera bedömer att Sverige befinner sig långt från de uppställda beredskapsmålen. Av granskningen framgår vidare att MSB redan i maj ska ha inlämnat en första rapport, till dåvarande S-regering, med rekommendationer om hur det civila försvaret skulle kunna stärkas. Samtidigt ska 6,2 miljarder kronor i extra tillskott inför budgeten 2023 ha begärts. Än har inga av förslagen genomförts.
Till de svenska sårbarheterna som noterats räknas livsmedelsförsörjningen. Av tidigare studier framgår att Sverige i dagsläget endast är självförsörjande på spannmål, socker och morötter. Av Livsmedelsverkets egna beräkningar framgår att samhället skulle drabbas av ”mycket stor oro och stress” redan efter några veckor vid en halvering av mattillgången. Om krisen skulle fortgå i tre månader eller längre skulle stora delar av befolkningen få för lite mat och riskera svält. Skulle maten istället minska med 75 procent skulle befolkningen bli kraftlös redan efter en till fyra veckor. Efter tre månader eller längre skulle stora delar av befolkningen dö av svält.
Svensken har under lång tid fått det bättre, välfärdsstatens åtagande har expanderat, och befolkningen kraftigt ökat på kort tid. Den som gjort gällande att statens resurser är av det ändliga slaget har anklagats för taskig människosyn. Samtidigt har staten slarvat med att bygga och underhålla sin mest basala beredskap, infrastrukturen har eftersatts, tryggheten – och därmed friheten – har blivit en klassfråga.
Svenska politiker har i decennier undvikit att tala om prioriteringar, kostnader och intressekonflikter, i hopp om att hålla den stora massan nöjd. Men det finns inga gratis luncher, ingen utdelning utan investering, ingen säkerhet som kommer utan ett pris. Om, eller när, kriget kommer kan hungern inte motas med enbart socker, morötter och framtidsoptimism.
Detta måste politikerna börja tala högt om.
Läs även: Räta på ryggen och lycka till!
